Men så kommer en tonårsmamma fram till mig och kommenterar något vi skrev för ett par veckor sedan, säger att den där bildtexten, den var väl inte så bra? Hennes dotter reagerade väldigt starkt. För att inte tala om dotterns kompisar. Jo, jag vet, svarar jag, helt ärligt. Min dotter reagerade också med både ilska och harm, liksom hennes vänner – och en väldig massa andra personer. I hög grad unga människor vilket bland annat beror på att ämnet ligger nära deras verklighet. Det handlade om en studentbal. Och innehållet i en bildtext.

I bildtexten konstaterades det att det i balsammanhang är gamla könsroller som gäller och att mannen därför öppnar bildörren för ”det svagare könet”. Få kvinnor i dag vill bli betraktade som de blev på den tiden då uttrycket var en mer gängse beskrivning av kvinnor, och förhoppningsvis är det få män i dag som vill betrakta kvinnor just så. Dagens unga blir med rätta upprörda. Det vore mer oroande om den som läste bildtexten inte reagerade och bara lät det passera, förstås.

Men (och det finns alltid ett men, alltid ytterligare ett sätt att vrida tanken ett varv till för att pröva den första, instinktiva reaktionen) nästan alla har reagerat på uttrycket ”det svagare könet”, nästan ingen på att det är gamla könsroller som gäller när man ställer till med studentbal.

Det är lätt att ställa sig på barrikaderna och ta slagord i sin mun, stora ord om jämställdhet, ojämlika löner, kvinnomisshandel och patriarkala maktordningar. Men det är svårare att gå på balen med en kille som är kortare än man själv, att öppna bildörren på egen hand eller hålla en anständig ton på banderollerna som hänger på studentflaken. Det är helt enkelt mycket svårare att tillämpa jämställdhet i vardagen än att argumentera för det.

I rättvisans namn måste jag tillstå att du som är ung i dag i allmänhet har kommit så mycket längre än vi hade på min tid och i många av alla de forum i olika sociala medier där vår bildtext har figurerat har samtalet gått över i en ren jämställdhetsdiskussion. Men faktum kvarstår att det är i det lilla vi börjar vårt arbete för jämställdhet. Det finns en fara i att tro att man är färdigtänkt och därmed slutar fundera över huruvida man själv gör som man säger. Det är lätt att övertygelsen om den egna jämställdhetens förträffliga fullkomlighet blir en fälla där man inte ser sina egna brister. För brister har vi, allihop. Det gäller bara att se dem - och jobba med dem.

I ett första läge när debatten rasar som mest tar jag den enkla vägen och blir lite trött: Herregud, en bildtext, hur stort kan det vara? Hur mycket rabalder och hur många, faktiskt, aggressiva påhopp ska vi behöva tåla för något som vi så fort vi såg det ändrade på webben, bad om ursäkt för gång på gång och förklarade inte är förenligt med våra grundvärderingar?

Men så tar jag mig i kragen och kommer till den självklara slutsatsen att vi har uppnått ett av våra mål – att engagera publiken. Att vi har nått ut till grupper som vi aldrig når annars och fått dem att diskutera en viktig samhällsfråga.

Att vi kommer i dålig dager får vi ta, det ingår i jobbet ibland. Vi gör inte alltid rätt, det har du hört mig säga förut och kommer att höra mig säga fler gånger, men vi erkänner våra misstag och tar hand om konsekvenserna. Det är bara att hoppas att du som har hittat till oss via den här bildtexten, som numera bara återfinns i ett gammalt pappersexemplar av Jönköping-Posten, har sett att vi har en massa annat också som förhoppningsvis är relevant läsning för dig.

Nu tar många av er som visat kampvilja och utryckt starka, tydliga åsikter studenten och jag hoppas att ni fortsätter engagera er i viktiga samhällsfrågor och att ni går ut i ett liv med lika villkor – för alla människor.