Mycket har förstås blivit bättre. Demokratierna har blivit fler. Välståndet har ökat, i Sverige och globalt. Rasismen har minskat. Allt som blivit bättre är dock knappast 68-vänsterns förtjänst - tvärtom. Med 50 år i backspegeln kan man konstatera att 68-vänstern har haft och fortfarande har ett alldeles för stort inflytande på samhällsdebatten.

Ett exempel är hur breda lager av vänstern har svårt att säga att demokrati är bättre än diktatur. Mellan andra världskriget och 1960-talet var det i princip bara Sveriges Kommunistiska Parti, nuvarande Vänsterpartiet, som uttryckte gillande inför kommunistdiktaturer. Så kom 68-vågen och engagemanget för länder som Kina, Vietnam och Kambodja växte. Och smittade av sig. Olof Palme blev den första västledaren att besöka Kuba år 1975.

I nutid har bland annat socialiststyret i Venezuela lovordats från vänsterhåll. Detta trots inskränkta demokratiska rättigheter och en svältande befolkning. Likheten mellan då och nu är slående: vänsterintellektuella anser att de är en del av en fredsrörelse men försvarar gärna krigiska despoter om de uppträder i röd skrud.

Annons

Ett annat exempel är hur 68-vänstern och dess arvtagare motarbetat globalisering, frihandel och ekonomisk tillväxt. Få fenomen är så effektiva medel för att utplåna fattigdom som handel mellan länder. Som tur är har utvecklingen inte gått att stoppa. Tack vare frihandel lever en mindre andel än någonsin under fattigdomsgränsen.

Ett tredje exempel är vänsterns insatser för antirasism. Engagemang saknas knappast, men analyserna och metoderna är kontraproduktiva. 68-rörelsens idéer har inspirerat en antirasistisk kamp som går ut på att människor ska kategoriseras på basis av pigment och sedan särbehandlas genom kvotering. På så vis argumenterar vänstern för en värld där hudfärg, inte individens egenskaper, ska vara en avgörande kvalitet. Den sunda antirasismen står andra idéströmningar för.

Vänsterns romantiserade idéer om tredje världen under 70-talet har på senare år tagit sig uttryck i kulturrelativism, där såväl hedersvåld som barnäktenskap antingen ignorerats eller ursäktats.

Ytterligare ett exempel på hur 68-vänstern varit destruktiv för samhället är inflytandet över pedagogiken i skolan. Tack vare 68-rörelsen har kunskapsfokuset i den svenska skolan försvunnit. Klassisk katederundervisning har ersatts av att barn i skolåldern själva ska söka kunskap. Läraryrkets status har raserats. Resultatet? En skola i förfall, där pojkar från arbetarhem är de största förlorarna. De senaste åren har skoldebatten som tur är vänt och fler vill se en återgång till den gamla modellen.

Vilket land skulle Sverige vara utan 68-vänstern? Ganska annorlunda, men på många sätt ett bättre samhälle. I 50 år har 68:orna dominerat debatten. Låt det inte bli 50 år till.