Minns ni regeringsbildningens inledning? Då när sonderingsrundorna och partiledarnas samtal fortfarande kändes nya och spännande, och det till och med rapporterades om vilka kakor som serverades vid de hemliga mötena?

Nu, tre månader senare, har återkommande misslyckanden snarare lett till en känsla av baksmälla. Och på måndagsförmiddagen blev vi påminda om vad som ofta händer den som gapar efter mycket. Stefan Löfvens agerande i höstens, och i synnerhet den senaste veckans, regeringsförhandlingar tyder på en häpnadsväckande brist på självinsikt. Den tidigare fackbasen Löfven och hans påstådda förhandlingstalang väckte förväntningar från flera håll att nå den överenskommelse som krävdes för att han skulle bli framsläppt av riksdagen vid onsdagens väntade omröstning. Nu står det klart att det finns fog för anklagelserna om Socialdemokraterna som ett arrogant parti med storhetsvansinne.

En sak framstår som extra tydlig efter de havererade förhandlingarna: Socialdemokraterna väljer i alla lägen vänsterbetonad socialism framför liberalism.

Det är sorgligt. Och det måste få konsekvenser. Rimligtvis kommer dessa i form av en Alliansregering.

Förhoppningen om en sådan finns. En majoritet av svenska folket röstade ju på icke-socialistiska partier vid höstens val. Och den ovisshet som rådde ända tills beskedet kom ökade naturligtvis väljarnas förväntningar. Bristen på läckor ledde till spekulationer om att ett besked om en ny regering var nära förestående.

Annons

Men icke. Ännu en gång står Sverige uppgivet utan något långsiktigt styre. En övergångsregering har vi, och en stabil riksdag, men alla som längtar efter ambitiösa reformer får alltså hålla sig till tåls ett tag till.

En rimlig följd är att Alliansen får bilda regering med stöd av Miljöpartiet. Ett sådant alternativ har diskuterats tidigare, men fallit. Det ska medges att motsättningarna mellan M och MP kan leda till friktion, men i dagsläget framstår Alliansen plus MP som det minst osannolika alternativet.

Det bör också poängteras att det handlar om en minoritetsregering, men en minoritetsregering som utgör det största blocket. Och en sådan har ju inte minst Stefan Löfven länge talat varmt om och bör enligt sin egen logik släppa fram.

Fördelarna med ett sådant upplägg är först och främst att Sverige skulle styras med huvudsakligen borgerlig politik. En av höstens största paradoxer har varit att Allianspartierna är mer överens än vanligt inom många områden, men att detta hittills inte har betytt något på grund av den inbördes tudelningen i frågan om SD.

Miljöpartiet brottas ju å sin sida med självförtroendet efter det låga valresultatet och det fortsatt svaga opinionsstödet. Att regera med Socialdemokraterna gynnade inte MP – vinstlotten drogs i stället av Vänsterpartiet som fick igenom reformer utan att behöva ta ansvar.

Visst skulle det svida hos många miljöpartister att ta steget över blockgränsen. Men om de menar allvar med sitt motstånd mot Sverigedemokraterna bör de sätta denna fråga främst.

Det skulle dessutom bli en vinst både för väljarna och klimatet. Med ytterligare ett regeringsparti som sätter frågan högt skulle miljö och klimat inte kunna ignoreras av Alliansen. Och ett Centerparti i regeringsställning garanterar att reformerna skulle få verklig effekt och inte utgöras av tjusig symbolpolitik.

Annie Lööf nådde inte ända fram. Det går att ha synpunkter på hur hårt formulerad hennes kravlista var, det går att påstå att hon har svårt att navigera mellan sina löften till väljarna, och det går absolut att hävda att hon inte har någon färdig lösning för Sverige.

Men, hon leder ett 8,6-procentsparti. Hon har visserligen haft den så kallade nyckelrollen under hösten, men det är orimligt att förvänta sig att hon ensam ska lösa regeringsfrågan.

Nu behövs statsmannamässigt agerande från Ulf Kristersson (M) och Stefan Löfven (S): den förre i form av konstruktiva samtal med Miljöpartiet – den senare genom att släppa fram en regering där han inte ingår.

Val