Peter Persson (S), riksdagsledamot från Jönköpings distrikt, är åter i tjänst. En månads sjukskrivning blev det efter incidenten i april när han guidade en grupp besökare i riksdagen trots att han var berusad.

Relativt snart efter händelsen svarade han på JP:s frågor. Det hedrar en folkvald som har felat att rakryggat möta pressen. Inte för pressens skull, utan för läsarnas och därmed väljarnas och demokratins skull.

Men nu när han är tillbaka på jobbet låter det annorlunda. Plötsligt är det ”hans ensak” hur tiden efter fylleturen i riksdagen har förlöpt. Även Carina Ödebrink, ordförande för S-distriktet i Jönköpings län, avböjer att kommentera med hänvisning till att riksdagsledamöters privatliv inte bör diskuteras i media.

Det är ställningstaganden som antyder att en publicering skulle handla om att vältra sig i snaskiga detaljer.

Det är beklagligt, dels för att det är fel, dels för att det visar på en skev syn på vad uppdraget som riksdagsledamot innebär.

Den som representerar svenska folket måste också vara beredd att följa en strikt moralisk kompass. Detta gäller även när ledamoten är ledig.

Det är visserligen en hårfin gräns mellan att kräva normalt ansvarstagande och att förvänta sig ett felfritt leverne. Det sistnämnda är sällan möjligt. Men, det är inte där problemet ligger. Folk i allmänhet förstår att ingen människa är perfekt. Situationen handlar i stället om att de 349 riksdagsledamöter som har valts att representera landets tio miljoner invånare måste inse två saker: för det första att de förväntas ha en moral över genomsnittet, och för det andra att de måste leva som de lär.

Annons

Den riksdagsledamot som avvisar mediers relevanta frågor med hänvisning till att det skulle vara hans eller hennes personliga angelägenheter, har misstolkat sitt uppdrag.

Den som har lagt sin röst på Peter Persson – och kanske även har personkryssat fram honom – förtjänar helt enkelt att få veta hur rehabiliteringen har gått. Det ligger i själva upplägget med representativ demokrati att väljarna ska ges möjlighet att utvärdera sitt val innan det är dags att rösta nästa gång. Den som upplever att relevant information undanhålls börjar misstro inte bara den enskilda riksdagsledamoten, utan politiker i allmänhet. Och när politikerförakt breder ut sig drabbar det oss alla.

Det bör dock poängteras att Peter Persson knappast är ensam om att hålla sig undan journalisters frågor. Vårens praktexempel är annars Emma Carlsson Löfdahl (L), även hon riksdagsledamot från Jönköpingsdistriktet. Hon vägrar fortfarande att svara på hur framtiden ser ut som politisk vilde med starka avgångskrav emot sig, en situation som uppstod efter att hon ertappades med ett utstuderat bostadsupplägg som gav henne saftiga bidrag.

Situationerna för Persson och Carlsson Löfdahl ska inte jämföras, men en sak har de gemensamt: synen på riksdagsuppdraget som just en privat angelägenhet.

Det är dags att någon upplyser dem om motsatsen.

Inte främst för att förtroendet för dem själva ska återuppstå, utan för att inte spä på föraktet för samhällsinstitutioner, medier och politiker.