"Men varför skulle jag stötta en organisation som envetet väljer ett parti som endast 20-30% av medlemmarna röstar på och dessutom va med och bidra ekonomiskt till dess verksamhet?"

Kommentaren är publicerad i en diskussionstråd på JP:s Facebooksida, intill en länk till en debattartikel på jp.se undertecknad LO. I inlägget uppmanades läsarna att ge sin åsikt om huruvida fackförbund bör ta politisk ställning eller inte. Diskussionstrådar i sociala medier är knappast tillförlitliga som opinionsmätare. Men de har trots allt en förmåga att säga något om samtiden.

Åsikterna under inlägget vällde in. Frågan som läsaren Samuel ställde i citatet ovan är relevant, och sätter fingret på något som både Socialdemokraterna och Landsorganisationen lär få allt svårare att förklara: Varför ska LO driva valkampanj åt S? Partiet och de samlade LO-förbunden har hängt ihop i över hundra år (en månad före valet i höst kan veteranen LO faktiskt fira 120-årsjubileum). Men den långvariga relationen räcker inte för att rättfärdiga att så tydligt ta ställning för ett enskilt parti. Detta gäller i synnerhet nu när stödet för S rasar. Samtidigt som kommentarsfältet under Facebookinlägget fylldes på under helgen som gick, publicerades nya opinionssiffror från en mätning som genomfördes efter Socialdemokraternas besked om en stramare migrationspolitik. Det var dystra siffror även för Moderaterna, men särskilt för Socialdemokraterna som har minskat med sex procent sedan förra valet, och som inte tidigare har haft så här svagt stöd före ett val.

Annons

Relaterat: Därför ger vi järnet för att S ska vinna valet

När alltfler LO-medlemmar föredrar andra partier — inte minst SD— blir det till slut orimligt att skriva debattartiklar som den i JP med rubriken "Därför ger vi järnet för att S ska vinna valet". Orimligt, men till viss del förståeligt sett genom ett desperat partis glasögon.

I texten radas ett antal påståenden upp, varav flera har tveksam sanningshalt. I samma anda som den omdiskuterade valfilmen, där Moderaterna anklagades för att vilja sänka arbetarnas löner, hävdar undertecknarna bland annat att de borgerliga partierna vill lagstifta just om sänkta löner och införa permanenta provanställningar. Dessutom försöker de skaka om läsarna med hotet att Moderaterna hoppas kunna genomföra "den råaste högerpolitik vi upplevt i vårt land sedan 20-talet."

"Nu vill de få chansen igen" skriver LO och syftar då alltså på att de borgerliga partierna strävar efter att driva borgerlig politik.

Valet av formulering är olyckligt även sett ur ett vänsterperspektiv. För vad vill de rödgröna om inte just att "få chansen igen"? Och detta efter en mandatperiod då finansministern har strösslat skattemedel utan att väljarna har upplevt att de har fått det bättre. Finanspolitiska rådets kritik viftas av Magdalena Andersson (S) bort som en irriterande, men oviktig, fluga.

I vårens kampanj försöker LO trumma in att de riktar sig till "vanligt folk". Vanligt folk jobbar som undersköterskor, sotare och lastbilschaufförer. Människor som är nya i Sverige och i behov av ett första jobb — under en övergångsfas till något lägre lön — de räknas tydligen inte till kategorin. Därför blir motståndet mot Alliansens arbetslinje så starkt.

LO ska inte ensamt lastas för sin oseriösa valretorik. Organisationen har ju förmågan — och förväntningarna på sig — att fungera som ett radikalt ungdomsförbund, fast med större makt. När S tvekar att peka med hela handen i en kontroversiell fråga kan alltid LO agera testballong.

En krisande socialdemokrati vill inte förlora det verktyg som ett vänligt inställt fackförbund innebär. LO och S må vara sammansvetsade av både historien och Stefan Löfven. I en modern valrörelse blir de däremot varandras sänken.