Opinionsinstitut är ett skrå som sannolikt lever på lånad tid. I alla fall om de inte kommer ikapp dagens politiska opinionsbildningslandskap – och traditionella medier och andra bedömare inte blir bättre på att tolka dem och förstå hur de ska värderas i förhållande till andra strömningar.

Sverigedemokraternas framgång i riksdagsvalet 2014, Trumps seger i det amerikanska presidentvalet och Brexit är tre exempel på händelser som opinionsinstitut misslyckats med att förutse och som i efterhand fått medier och analytiker att tappa hakan. Trots att tecknen på vad som skulle ske fanns där. Gemensamt för alla tre kampanjer är att de haft draghjälp av alternativmedier på högerkanten och fått stort genomslag i sociala medier.

Det finns inget statistiskt säkerställt samband mellan politikers genomslag i sociala medier och opinionsinstitutens brist på träffsäkerhet. Att de träffar fel kan bero på att folk i ett uppskruvat debattläge kan dra sig för att svara att de tänker rösta på SD eller Trump. Om man ser att opinionsinstitut ger en kampanj liten chans till framgång, samtidigt som den får större genomslag än sina konkurrenter i sociala medier, då har man dock goda skäl att anta att en hund har begravts någonstans. Så var fallet i de tre nämnda exemplen.

Annie Lööf är den partiledare som får störst genomslag i sociala medier, enligt Di Digital. Även Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt går starkt, vilket återspeglas av deras medvind i opinionen. På den enskilt största sociala plattformen, Facebook, är det dock Jimmie Åkesson som regerar med 142 000 följare. Frånsett Stefan Löfven – som förstås har god hjälp av det ämbete han innehar – är övriga partiledare långt, långt efter. Det finns alltså åtminstone inget som tyder på att opinionsinstituten skulle överskatta stödet för SD, som ligger på runt 20 procent i de senaste mätningarna.

Annons

I de mer ljusskygga hörnen av det sociala medienätverket är spelet fult. Allt ifrån extremister på kanterna, via aktivister i de etablerade partierna till främmande makt kan ha olika motiv för att styra debatten åt ett visst håll, bland annat genom att ge sken av att en viss typ av åsikt är vanligare än den i själva verket är. Vi såg hur hatstormen mot Jimmy Durmaz i samband med fotbolls-VM i somras till stor del orkestrerades från fejkade konton. Uppenbara trollkonton gav sig in i kommentarsfälten efter Hall Medias beslut att donera annonsintäkter från SD. Vi ser hur fejknyheter fortsätter att frodas. De får genomslag, trots att medvetenheten om såväl fenomenet som vikten av källkritik har ökat.

Tillbaka till den helt analoga världen. Alla partier – i Jönköping och resten av länet – vittnar om att vandalisering mot affischer och valstugor har förekommit mer än vanligt under årets valrörelse. Vi har bland annat fått se hur SD:s valaffischer fått stå orörda medan andra partiers sprejats med ”SD 2018”. Kanske av aktivister som vill ställa SD i dålig dager, kanske, som partiets gruppledare i Jönköping trodde, av avlägsna anhängare av partiets politik (”jag befarar att det är en svans som vi har som har gjort det”, som han sa till Jönköpings-Posten). Tilltaget är en sorts avspegling av vad som pågår i mycket större skala i sociala medier.

För politiker, väljare, bedömare och traditionella såväl som alternativa medier finns en fråga som överskuggar allt annat i dagens politiska landskap.

Av vem och i vilket syfte?