Relaterat: Kajsa Kettil: Låt inte himlen falla ner
Relaterat: Ledare: Låt inte SD få inflytande igen
Relaterat: Krönika: ”Märkligt hur det ingen läser kan spela så stor roll”

Vi visste att det skulle bli spännande. Vi var beredda på osäkerhet och en tid av taktiskt spel från de numera tre politiska blocken. Men den rysare som söndagens val har mynnat ut i såg vi knappast framför oss när vi slickade igen våra tre valkuvert.

Den främsta, och onödigaste, anledningen till den flerfärgade röran har skapats av Sveriges statsminister. Han hade kunnat följa praxis och avgå på valnatten. Det hade varit att visa respekt för väljarna och den parlamentariska processen i ett läge där den definitiva utgången av valet visserligen inte är helt klar, men där det inte råder några tveksamheter om att de rödgröna är kraftigt försvagade.

I stället meddelade Stefan Löfven (S) att han sitter kvar och tar ansvar för landet. Ansvaret är snarare en omskrivning av det egna partiets ambition att behålla makten.

Löfven bemötte faktiskt en del av den kritik som har riktats mot honom, och som hävdar att Socialdemokraterna har självbilden av ett 50-procentsparti, trots att det har betydligt mindre stöd än så. Hans svar var att kritiken var fel, han var visst medveten om att S hade minskat. Agerandet tyder dock på motsatsen. Nu hoppas han sannolikt att läget mellan blocken ska bli så låst att ingen ny statsministerkandidat kan presentera ett trovärdigt regeringsalternativ, och att den enda utvägen till slut blir att han får sitta kvar ytterligare en mandatperiod.

Annons

Taktiken bromsar färden mot en ny regering. Om statsministern hade avgått efter det svaga valresultatet skulle talmannen ha kunnat börja sondera terrängen bland riksdagens partiledare. Nu befinner vi oss i stället i ett politiskt limbo fram till den 24 september då riksdagen samlas för upprop och en statsministeromröstning kan hållas.

Åtta riksdagspartier ger 255 möjliga regeringsalternativ. Lyckligtvis finns betydligt färre troliga varianter, men en färdig regering förutsätter att något eller några partier överger sina löften om att inte regera tillsammans med motståndarna.

Situationen underlättas inte av att ett definitivt valresultat kan dröja upp till två veckor efter valet. Och till råga på allt visar det sig att realitythrillern ”Valet 2018” fortsätter att kasta väljarna mellan hopp och förtvivlan, eller åtminstone förvirring. För enligt spänningsgenrens dramaturgi bjöd måndagen och tisdagen på nya vändningar: en valräknare har råkat förväxla koderna till landstings- och riksdagsvalet, vilket ser ut att ge Sverigedemokraterna ytterligare ett riksdagsmandat — Centerpartiet och därmed Alliansen ett färre. Endast sju röster skilde på tisdagen mellan partierna. De rödgröna har därmed dragit ifrån.

Inom retoriken finns ett begrepp som kallas kairos, vilket går ut på att säga rätt sak vid rätt tillfälle till rätt publik. De flesta har väl grämt sig över att alltför sent ha kommit på ett roligt eller dräpande svar i en konversation, så att tidpunkten och möjligheten har passerat? Stefan Löfvens bästa tillfälle var i söndags. De rödgröna är visserligen största block om Vänsterpartiet räknas som en potentiell partner i en koalitionsregering, men eftersom Socialdemokraternas partiledare inte gav väljarna något klart besked i regeringsfrågan före valet är det inte något självklart antagande.

Löfven må ha sumpat möjligheten att fånga kairos, tillfället, men är värd en andra chans: Det rimliga är att avgå och låta talmannen bedöma vilken kandidat som har störst chans att bilda regering. Det skulle kunna betyda en Alliansregering, men även att Stefan Löfven blir statsminister igen, och i så fall med högre förtroende än hos den som envist klamrar sig fast vid makten.

Val