Kommunalråd Andreas Sturesson (KD) debatterade i direktsändningen mot Anna Carlsson (S), ordförande i barn- och utbildningsnämnden i Jönköpings kommun. Den förra menade att den styrande koalitionen gör barngrupperna större. Carlsson lyfte de förändringar som görs, och pekade på att kommunen ligger under rikssnittet men att vissa avvikelser förekommer.

I denna snäva debatt naglade Sturesson visserligen fast Carlsson med den retoriska frågan om vad ett acceptabelt snitt för antalet barn per anställd i förskolan är. Men vad kommer ut av en sådan siffersättning?

Carlssons tanke, att i större utsträckning låta varje förskolechef organisera sin verksamhet som hen ser bäst lämpat, är lovvärd. Politiker ska inte peta i tjänstemännens vardag. Däremot behöver alla organisationer tydliga riktlinjer.

Sturesson menar att politikens roll är just denna styrning. Sätter man ett mål vet rektorerna vad som gäller. Carlssons svar var mindre tvärsäkert, vilket oftast tyder på en sund balans mellan verksamheters realiteter och politikens normerande roll. Det gillade inte Sturesson.

Relaterat: TV: Se heta debatten om barngrupperna i förskolan igen

Det blev dock mycket skrik för lite ull på denna punkt från KD. Varför skulle mer frihet åt förskolecheferna automatiskt leda till fler barn per medarbetare? Menar KD verkligen att rektorerna kommer att strunta i sin verksamhets personaltäthet och barnens välmående för att maximera antalet barn som för med sig sin barnpeng?

Annons

Sturesson stod i denna del av debatten för en kreativ gir. Han menade att det ”enkla svaret” är att tillföra mer resurser. Pengar ska fram genom minskade investeringar i kommunala bilar och datorer. Ledarsidan ställer sig tvivlande till att bilflottans storlek inverkar nämnvärt på förskolegruppernas dynamik, men här har KD-politikern förstås all rätt att lägga fram korten.

När politiker oavsett färg berättar att de har enkla svar är det dags för väljare att dra åt sig öronen. Det är inte så enkelt som att man antingen är för eller emot ett maxantal barn.

Fler siffersatta mål kan möjligen förbättra styrning och uppföljning. I andra vågskålen ligger dock risken att förskolornas medarbetare låser på målen för att kunna ha ryggen fri gentemot verksamhetsledning och politiker.

Politikens signal till rektorer och vidare ut på skolgården är att målen helgar medlen. Men barn är inga medel för verksamheters och politikens budgetprognoser. Målet är ju barnens välmåga och utveckling. Även om Carlsson kunde ha varit mer tydlig på den punkten, får hon poäng för en mer restriktiv syn på politisk styrning. Och så var det detta med siffrorna.

Snittet för antalet barn per anställd i Sveriges alla förskolor är 5,1, enligt Skolverkets statistik. I Jönköpings kommun ligger antalet på 4,8. Det är bra. Men finns det ett självändamål i att ligga under rikssnittet?

Genom sin hårda emfas på 4,8 som kommunalt maxantal verkar KD mena att så är fallet. I Sverige finns i dag 23 000 barn mellan tre och fem år som inte är inskrivna i förskolan. Av de icke inskrivna är 18 procent från familjer med låg inkomststandard. Vidare är en femtedel av icke inskrivna barn utrikes födda, vilket gör gruppen kraftigt överrepresenterad då de bara utgör sju procent av den totala barngruppen.

KD:s resonemang verkar vara att om snittet i kommunen ökar, alltså att fler barn skrivs in och regelbundet deltar i förskolans verksamhet, är det till skada för alla. Återigen får S en poäng för sin öppenhet. Förskolorna ska inte vara medelklassreservat. Inkludering är en viktig del av vårt liberala samhälle, och integration är lika viktigt.

Andreas Sturesson var påläst och retoriskt duktig men får en liten guldstjärna. Att ta debatter må vara politikers levebröd, men det är inte alltid liktydigt med att lyckas föra debatten framåt. Ledarsidan delar därför ut en större guldstjärna till Anna Carlssons prestation i sin första direktsända debatt.