Nyligen kom beskedet att den tidigare liberala riksdagsledamoten, numera politiske vilden, Emma Carlsson Löfdahl från Jönköpings län inte har begått något brott. Det var väntat. Det hade redan tidigare konstaterats att det inte stred mot riksdagens regelverk när hon hyrde sin makes bostadsrätt i Stockholm och fick maximal månadsersättning, 8 600 kronor, av skattebetalarna.

Carlsson Löfdahl ser nu fram emot att verka i riksdagen och lägga den flod av hot och hat som tyvärr har drabbat hennes person och hennes familj bakom sig.

"Jag har hela tiden varit trygg i att jag gjort rätt men det finns många som velat döma mig utan att rättsväsendet har fått säga sitt. Som Liberal har jag lärt mig att vi har ett rättsystem i Sverige och det är det som dömer", kommenterar riksdagsledamoten på sin Facebooksida.

Det är begripligt att hon vill se beskedet som en upprättelse, men det håller inte hela vägen. Oavsett rättsstatens stora betydelse måste det finnas saker som inte är moraliskt riktiga bara för att de inte går emot lagens bokstav. Ex-liberalen borde ha insett att många skulle se det som tveksamt och underligt att hon fick ersättning för att betala hyra till sin äkta make, oavsett hur åtskilda ekonomier de har. Och insett att det inte är orimligt av allmänheten att se det på det viset.

Emma Carlsson Löfdahl har också framfört att den som blivit upprörd av arrangemanget borde angripa regelverket snarare än hennes agerande.

Annons

"Man får gärna tycka att reglerna är felaktiga men då är det det man ska ge sig på och inte mig", skriver hon på Facebook.

Det kan låta logiskt, men det finns en lucka.

Det finns starka poänger med att reglerna för dubbel bosättning för riksdagsledamöter är generösa. Det ska vara möjligt att verka som riksdagsledamot oavsett varifrån i landet man kommer. Utan ersättning för dubbelt boende skulle riksdagen bestå av idel stockholmare, vilket förstås vore djupt tragiskt. Att de folkvalda kan ha kvar sina bostäder ute i landet medan de tjänstgör är av stor vikt för den lokala förankringen och för möjligheterna att kunna visa upp sig och verka i hemlänet, där väljarna som valt ledamoten finns.

Att detta är viktigt för demokratin förstår de flesta väljare. Varje ansats till att strama åt reglerna bör därför kombineras med största försiktighet.

Men för att inte generösa regler ska missbrukas, med växande politikerförakt som logisk följd, krävs en moralisk kompass som ligger över genomsnittet hos de folkvalda. Vilket faktiskt är något man ska kunna avkräva de 349 personer som har fått övriga sju miljoner röstberättigades förtroende att stifta våra lagar.