Sedan 2015 publicerar polisen en lista över geografiska områden som har problem med kriminalitet, social utsatthet, parallella samhällsstrukturer och ofta segregation. Platserna klassas som särskilt utsatta, utsatta respektive riskområden.

Nu överväger polisen att inte offentliggöra årets lista. Ett sådant beslut vore mycket olyckligt, och riskerar att sänka allmänhetens förtroende för myndigheten.

Orsaken är delvis att ett antal kommunalråd och andra kommunföreträdare reagerar på den negativa uppmärksamhet som en plats på listan ger. I ett reportage i Dagens Nyheter hävdar exempelvis Erik Pelling (S), kommunstyrelsens ordförande i Uppsala, att stadsdelen Gottsundas entré på listan gav en etikett som de boende inte kände igen sig i. Han antyder även att utnämningen ledde till att investeringar och planerade bostadsprojekt inte blev av.

Erik Pelling är långt ifrån ensam om att försöka lämna listan. Och visst går det att förstå frustrationen att en del av ens hemkommun har så stora problem att den pekas ut nationellt.

Men den som ser den större bilden inser naturligtvis att klassificeringen finns för att hjälpa, inte stjälpa. De utsatta områdena får mer polisresurser, och därmed större chans att bli av med kriminalitet och otrygghet. Det gäller i synnerhet kategorin ”särskilt utsatt”, där de med störst utmaningar hamnar.

Annons

De utsatta områdena är koncentrerade till storstäderna, men även mellanstora städer som Örebro och Borås finns med. Inte heller Jönköping har helt förskonats i och med att Råslätt har kvalat in i kategorin ”utsatt”, något som Råslättsborna själva vänder sig emot.

Det går inte att förneka att en plats på listan kan få negativa konsekvenser. Samtidigt som den totala brottsligheten går ner, ökar människors otrygghet på vissa platser. Sannolikheten att människor frivilligt söker boende i dessa områden är därmed inte stora. Trots detta finns det skäl till att listan fortsatt ska vara offentlig. Det största skälet handlar om trovärdighet.

Efter att förtroendet för polisen under flera år har sjunkit, visar den senaste Nationella trygghetsundersökningen en ökning med sju procentenheter. Om utvecklingen fortsatte skulle det visa på en välkommen trend.

Ett beslut att dra in publiceringen av årets lista på utsatta områden skulle kortsiktigt minska obehaget hos kommunalråd och boende. Men det vore också att curla desamma – en behandling som varken människor eller bostadsområden går stärkta ur.

Grunden i det svenska samhället är att myndigheters verksamhet är offentlig. Undantaget är om det skulle försvåra myndighetens arbete, peka ut enskilda eller riskera att skada nationen om uppgifter kom till allmänhetens kännedom.

Det stör inte polisens insatser att folk vet att ett bostadsområde är kriminellt utsatt. Vilka de misstänkta är eller exakt hur polisen arbetar är däremot uppgifter som gemene man inte måste känna till.

Förtroendet för rättsstaten kräver att även ovälkommen information är offentlig. Hit hör listan på utsatta områden.