När det så blev Per Bolunds tur att göra entré i Almedalen, var det som helt färskt språkrör. Förutsättningarna var däremot desamma som hans företrädare brottades med: att i regering med Socialdemokraterna få igenom tillräckligt mycket miljöpartistisk politik för att väljarna ska anse sig ha fått någon utväxling av sin röstsedel. Och det blir knappast lättare att göra det i ett läge där regeringen är bakbunden av Januariavtalet.

Den så kallade nyhet Bolund presenterade under Miljöpartiets dag på söndagen – 100 procent förnybart på macken – visar att MP fortsatt har svårt att hävda sig i den S-ledda regeringen. För ärligt talat: det finns i grunden inget nytt i utspelet. De fyra partier som står bakom Januariavtalet är överens om behovet av snabb omställning till en fordonspark som går på förnybara bränslen. Det Bolund nu gör är att berätta lite närmare vad det innebär.

Ur ett partistrategiskt perspektiv var det dock klokt att han lyfte fram situationen för alla som bor på landsbygden och är beroende av bilen för att kunna ta sig till jobb, skola och barnens aktiviteter. Under den pressträff där ”nyheten” presenterades hävdade han att även den som måste köra bil snart kan göra det med ”bra klimatsamvete”. Sannolikt vände han sig här inte till Bensinupprorets innersta krets, som knappast känner någon skam när de sätter sig bakom ratten. Snarare var förhoppningen att locka över en och annan centerpartist från medelklassen som bor billigt utanför staden, köper ekomjölk, oroas över landsbygdens utarmning men samtidigt är beredd att göra vissa uppoffringar för klimatets skull. I teorin borde denna grupp lockas av MP. Men opinionssiffror runt fem procent talar sitt tydliga språk – detta trots den gröna våg som sveper över Europa, och trots att svenskarna placerar klimatet högt över viktiga frågor.

Annons

Det är alltså tveksamt om charmförsöket mot landsbygden har lyckats, åtminstone på kort sikt. Det lär krävas mer än några inövade fraser för att ett akademiskt språkrör som förknippas med storstaden ska vinna sympatier hos väljare utanför 50-skyltarna.

På längre sikt lär allt fler hålla med om vikten av klimatsmarta energilösningar. Men en paradox är att väljarna lär premiera andra partiers framtidstro, trots att dessa partier uppmärksammade klimatfrågan långt efter Miljöpartiet. Få svenskar är exempelvis beredda att sluta flyga, och då blir partier som tror på ny teknik mer lockande alternativ.

Miljöpartiets alltmer krystade ambitioner att påminna väljarna om att MP lyfte klimatet först, och därmed har ensamrätt på frågan, fungerar inte.

Men man slutar inte försöka. Ett tydligt exempel gavs på söndagens pressträff, där termosen vid fikabordet var märkt ”EKOKAFFE”. Om nu någon skulle tvivla.