Den 7 juni, på dagen två månader efter terrordådet i Stockholm, presenterade regeringen och Alliansen en överenskommelse om åtgärder mot terrorism.

Den som trodde att en terrorattack skulle leda till att Sveriges makthavare agerade skyndsamt, trodde fel.

Överenskommelsen innehåller först och främst: tillsättande av nya utredningar.

En utredning ska se över sekretessreglerna mellan polisen och kommunerna, en annan ska utreda Säkerhetspolisens möjligheter att ta del av signalspaning och en tredje ska komma med förslag på hur statliga bidrag till trossamfund som stödjer våldsbejakande extremism kan dras in.

Förslagen är bra, och helt i linje med vad bland annat den internationellt erkända terrorforskaren Magnus Ranstorp förespråkar.

Frågan är:

Varför behöver processen ta så lång tid?

Många av förslagen är redan verklighet i andra länder.

Situationen är brådskande. Sverige har redan haft ett terrordåd – risken att vi snart drabbas av ett till ska inte underskattas.

Annons

Visst är det bra att svenska politiker klarar av att hålla huvudet kallt i krissituationer. Förhastade beslut är oftast inga bra beslut. Ibland kräver dock situationen handling snarare än mer analys.

Inrikesminister Anders Ygeman (S), som har lett diskussionerna i den blocköverskridande överenskommelsen om terrorism, har tidigare varit snabbfotad.

Under flyktingkrisen hösten 2015 var han mannen som med fast och trygg hand ledde landet genom inrikespolitiskt kaos.

Begreppet ygemania myntades: beslutsamheten gjorde honom populär, även hos borgerligheten.

Vid terrordådet i Stockholm sprang sjukvårdspersonal ut på gatan för att ta hand om skadade.

Polisen lyckades gripa terroristen samma kväll.

Fotfolkets raska insatser verkar dock inte ha inspirerat politikerna att agera skyndsamt med att täppa igen hål i lagstiftningen för att undvika kommande terrorattacker.

Hösten 2015 visade att den svenska byråkratins kvarnar inte behöver mala långsamt. Snabba beslut kan fattas om det behövs.

Terrorhotet gör politiska initiativ mer brådskande än vad regeringen och Alliansen visar.