Så kom till slut beskedet som många har väntat på. Nyamko Sabuni kandiderar till partiledarposten efter avgående Jan Björklund (L). Det betyder inte att hon med all säkerhet blir vald. Flera namn är uppe för diskussion. Exempelvis har Jönköpings län föreslagit tre kandidater: Nyamko Sabuni, Christer Nylander och Erik Ullenhag.

Längtan efter att få partiet på fötter gör att mycket pekar mot Sabuni. Hon upplevs som tydlig, kompetent och erfaren. Men frågan är om hon är mer populär hos M och KD än inom de egna leden.

Som integrations- och jämställdhetsminister i regeringen Reinfeldt stack hon ut genom att tidigt uppmärksamma hedersförtryck och en fungerande integration. Det är i dag ställningstaganden som få skulle ifrågasätta.

Att vara pionjär värderingsmässigt har både för- och nackdelar. Den som lyckas övertyga sin omgivning kan göra succé – men om framgången uteblir kan fallet vara högt.

Nyamko Sabuni lämnade politiken för sju år sedan. Erfarenheter utanför politiken kan ge en välbehövlig injektion från den så kallade verkliga världen, och det måste inte vara kört bara för att partiledaren inledningsvis saknar en riksdagsplats. Detta är inte minst Ebba Busch Thor (KD) ett exempel på.

Sabunis utmaning skulle i stället vara balansgången mellan januariavtals-gänget kontra Kristersson-gänget. Det beslut i regeringsfrågan som partiet tvingades ta i början av året skadade enigheten, åtminstone på kort sikt. Å andra sidan blev det tydligt att två tredjedelar av L inte vill ha en regering som behöver aktivt stöd av SD. Och det val som Liberalerna under stor vånda ställdes inför, kan M mycket väl behöva gå igenom framöver, med tanke på KD:s närmande till SD samt en förväntan att M ska följa efter och bilda det omtalade konservativa blocket.

Annons

I det läget skulle Nyamko Sabuni fungera som en brygga som lockar tillbaka Moderaterna närmare den liberala än den konservativa delen av borgerligheten.

Det lär inte vara detta de liberala ombuden själva prioriterar när de ska välja partiledare. Naturligtvis måste avvägningen handla om vilken kandidat som har bäst förutsättningar att ena och stärka partiet internt såväl som externt. Men det går heller inte att bortse från att Sabuni kan vara kittet som får en framtida Allians att återuppstå. Detta förutsätter dock två saker: Att januariavtalets 73 punkter genomförs – för att inte skrämma bort de två tredjedelarna – och att Kristdemokraterna inser att framtiden finns tillsammans med de tidigare Allianskompisarna snarare än hos uppstickaren längst ut på kanten.

Tidigare har Nyamko Sabuni signalerat att hon är för en borgerlig regering oavsett vilka dess stödpartier är. Nu, efter beskedet att hon kandiderar, tonar hon ner den retoriken, vilket tyder på en strävan efter att attrahera både höger- och vänsterflanken inom partiet.

Vägen till en Alliansregering är lång och krokig, men trots allt farbar. För, man kan ju se det så här också: Den här gången var det borgerliga partier som bjöd till rejält för att få till en regering. Nästa gång kanske turen har kommit till den röda planhalvan att acceptera en Alliansregering?

Val