Samtidigt som den första, förarlösa och eldrivna lastbilen börjar trafikera en kort sträcka i Jönköping, rullar Bensinupproret 2.0 på lördagen in i staden. De är tecken på två parallella rörelser som säger mycket om samtiden.

Sällan manifesteras det väl så tydligt som när framtidens teknik möter motsättningen mellan stad och landsbygd. Det innebär inte att människor som bor på landet skulle vara teknikfientliga. Tvärtom är invånare i glesbygd ofta företagsamma och vana att ordna saker själva i stället för att vänta på att det offentliga ska lösa det åt dem. Det är därför sannolikt att de flesta skulle omfamna ny teknik om den underlättade livet utanför städer och större samhällen.

När priset på drivmedel ökar ligger det nära tillhands att skylla på politikerna. Vems fel skulle det annars vara att bensinen tangerar 17 kronor litern? Faktorer som högre oljepriser globalt i kombination med en svag krona är ju så svåra att åtgärda här och nu med hjälp av megafoner och gula västar. Skatter kan, och bör, ofta tas upp till diskussion, men faktumet att kostnaden för att köra bil faktiskt inte har ökat de senaste decennierna – detta på grund av bränslesnålare motorer – är något som Bensinupprorets runt 550 000 anhängare antagligen inte vill veta.

Annons

Men, oavsett hur situationen hanteras framöver vore det förödande att avfärda missnöjet över drivmedelspriserna som själviskt eller klimatförnekande. För reaktionerna bottnar ofta i människors uppgivenhet, i känslan av att inte kunna påverka sina levnadsvillkor.

Tyvärr kör stad-land-debatten oftast in i en återvändsgränd. Ingen vill lyssna på motståndarens argument. Men alla skulle vinna på att lyfta blicken och våga diskutera själva utgångsfrågan: Hur mycket service kan den som bor på landsbygden förvänta sig? Svaret är inte givet. Å ena sidan är de flesta överens om att hela Sverige ska leva, som det brukar heta. Å andra sidan vägs skattefinansierade satsningar på myndighetskontor, byskolor och vårdcentraler mot mer kostnadseffektiva lösningar på centralorterna.

Flera partier har trevande börjat närma sig transportfrågan i form av idéer om kompensation för invånare utanför städerna som varken kan ta tunnelbana, spårvagn eller buss till jobbet. Det är en bra början. Låt oss alla i den kommande – troligtvis intensiva – debatten hålla sinnet öppet, hjärtat varmt och huvudet kallt.