VAD HÄNDER MED vårt samhälle och med oss själva när bildningsidealet försvinner?

En bildad människa är inte nödvändigtvis en bättre människa, i moraliskt hänseende. Många av historiens värsta skurkar har varit djupt bildade personer.

Men en bildad människa är friare. Genom sin kännedom om världen, kulturen och människolivets villkor har hon bättre förutsättningar att fatta väl underbyggda beslut.

Därför tenderar vi också att döma bildade människor hårdare när de begår förbrytelser än när obildade tölpar gör det. Med bildning kommer frihet och med frihet följer ansvar.

BILDNING HANDLAR om att skaffa sig referensramar och om att sätta saker i ett sammanhang. Att bilda sig innebär också att befria sig från det sammanhang man har blivit född in i.

Bildningen är således identitetspolitikens motsats.

Medan identitetspolitikens förespråkare menar att varje människa är bunden till sina fysiska förutsättningar, sitt kön, sin hudfärg och så vidare innebär bildningen en möjlighet att själv välja sitt sammanhang.

Genom att skaffa större referensramar får den som bildar sig mer gemensamt med andra, med helt andra bakgrunder. Den som kan många språk och känner till både sitt eget lands och andra länders historia har tillgång till fler sammanhang än den som är begränsad till nutiden och sin egen sfär.

Kunskaper i historia är centralt för bildningen, eftersom de ger förståelse för varför det har blivit som det har blivit och gör det möjligt att orientera sig i samtiden.

Men bildning innebär mycket mer än bara humanistisk kunskap.

Den som inte har grundläggande förståelse för naturvetenskapliga realiteter kan knappast kalla sig bildad, hur många språk hon än talar och hur många Shakespearecitat hon än kan dra fram ur rockärmen.

Bildning handlar om att kunna sätta olika typer av kunskaper i relation till varandra, för att på så sätt skaffa sig större kunskap.

TVÄRTEMOT VAD bildningens motståndare hävdar är bildning inte någonting exkluderande. Visst har bildning historiskt använts som en klassmarkör, då de som hade möjlighet att förkovra sig markerade avstånd gentemot de som inte hade sådana möjligheter.

Av just denna anledning insåg den gamla arbetarrörelsen vikten av att ge fler möjlighet att bilda sig. Därför startades studieförbund, studiecirklar och folkhögskolor. Arbetarna skulle komma i åtnjutande av samma bildning som tidigare varit förbehållen de besuttna samhällsklasserna.

IDAG KAN VEM som helst bilda sig. Tack vare vårt generösa utbildningssystem som våra far- och morföräldrar bara hade kunnat drömma om, men också genom aldrig tidigare skådade möjligheter till självstudier. Den som vill förkovra sig idag har inga ursäkter. Du kan lära dig främmande språk på lediga stunder genom appar som går att ladda ned gratis till telefonen.

All världens kunskap, musik och litteratur finns tillgänglig någon knapptryckning bort.

Annons

TYVÄRR TYCKS detta överflöd av tillgänglig information också ha en baksida.

Det är inte nödvändigtvis så att vi blir mer bildade av det så kallade informationssamhället. Kunskap är förutsättningen för bildning och information förhåller sig till kunskap såsom böckerna i en bokhylla förhåller sig till läsning.

Vi har ingen glädje av informationen om vi inte tillägnar oss den och internaliserar den hos oss själva för att på så sätt förvandla den till kunskap.

Vi har ingen glädje av informationssamhället om vi inte själva förvandlar det till ett kunskapssamhälle.

En bokhylla full med böcker är förvisso grann att se på, men verklig glädje av den har vi först när vi tar ned böckerna från hyllorna och läser vad som står i dem.

DE SOM MENAR att det räcker med att veta att informationen finns där, så att man kan leta fram den när man väl behöver den, har inte förstått vad kunskap är.

Hur ska man kunna veta vilken kunskap som är nödvändig om man inte har den? Hur ska någon utan förkunskaper kunna sålla relevant information från irrelevant brus?

DEN SOM BILDAR sig skaffar sig kunskap för dess egen skull. När den kommer att behövas visar sig senare.

Därför är bildningsidealet också lönsamt på arbetsmarknaden.

Den instrumentella kunskapssyn som dominerar utbildningspolitiken idag riskerar nämligen att skapa utbildningar som är daterade redan när studenten kommer ut på arbetsmarknaden.

Den som studerar för att bilda sig har fördelen att vara mer flexibel och kunna anpassa sig till förändrade förutsättningar.

IDAG IFRÅGASÄTTS bildningen av både identitetspolitikens propagandister och sociala ingenjörer som tror att bildning är en kostsam och onödig lyx.

Identitetspolitikerna vill att vi ska hålla oss till våra respektive grupper, instängda i ”trygga rum” och förser oss därför med ”trigger warnings” så att vi ska slippa möta avvikande perspektiv och uppfattningar.

De sociala ingenjörerna, som finns till både höger och vänster, hyser istället en övertro på politikens möjligheter att effektivisera samhället. Genom att skräddarsy utbildningssystemet efter arbetsmarknadens tillfälliga behov hoppas de på att maximera samhällsnyttan och minimera kostnaderna. Så förvandlas universiteten till utbildningsfabriker.

FÖRLORARNA PÅ en sådan utveckling är framförallt de som inte kommer från hem där bildning ingår i uppfostran, hem där böckerna är få eller helt frånvarande. Hem där de kulturella och historiska referensramarna är snäva. Just de som den gamla arbetarrörelsens bildningssträvanden syftade till att lyfta.

Ett samhälle med obildade medborgare blir också mer mottagligt för populisters och demagogers locktoner.

De gamla rösträttskämparna från förrförra seklet visste att folkstyre förutsatte bildade medborgare. Därför var inte sällan folkbildningspionjärerna och rösträttskämparna samma personer.

Bildning är således en frihetsfråga, både på individnivå och för hela vårt samhälle.