1968-rörelsen gjorde djupa avtryck i svenska medier och svensk politik.

En lång rad politiker och mediepersonligheter färgades av de marxistiska idealen och propagerade för icke-demokratiska regimer.

Senare gjorde de karriär och kunde tack vare sina framskjutna positioner påverka politiken, debatten och själva samhällsklimatet. Den tidigare folkpartiledaren och arbetsmarknadsministern Per Ahlmark (och många med honom) har kallat de 25 år som följde på 1968 för ”det galna kvartsseklet”.

I valet till andrakammarriksdagen hösten det året fick Socialdemokraterna 50,1 procent av rösterna vilket sannolikt är den sista gången som ett parti får egen majoritet i riksdagen.

Under 1960- och 70-talen skedde en makalös utbyggnad av den offentliga sektorn och skattetrycket sköt i höjden.

Det första hindret mot den offentliga expansionen blev massdemonstrationen mot löntagarfonderna 1983.

På 1980- och början av 1990-talet blåste mer liberala vindar: Marknaderna öppnades, Riksbanken blev självständig, Sverige blev medlem i EU och talet om ekonomisk demokrati och gemensamt ägande av produktionsmedlen rullades tillbaka.

Kända vänsterpolitiker, akademiker och journalister som Birgitta Dahl, Klas Eklund, Göran Rosenberg och Göran Skytte gjorde senare avbön och erkände sin aningslösa inställning till Maos kulturrevolution, Pol Pot-regimen och Castros Kuba.

Den tidigare KGB-spionen, författaren och kolumnisten Jan Guillou utgör för övrigt ett lysande undantag i sammanhanget.

Revoltåret 1968 innebar inte bara ryska tanks i Prag, demonstrationerna i Paris och kårhusockupationen i Stockholm.

Samma sommar hölls även Världskyrkomötet i Uppsala, vilket kom att få en central betydelse för vänsterrörelsen inom den Svenska kyrkan och andra kristna svenska trossamfund.

Annons

Detta konstaterar idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen, verksam vid Bibliotekshögskolan i Borås, i sitt pionjärarbete, ”68-kyrkan - Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989” (Bladh by Bladh, 2017).

Sundeen framhåller även att ingen av dem som på den tiden förkunnade att Jesus var socialist och hyllade socialistiska regimer gjorde avbön som de politiska åsiktsfränderna gjorde.

Utifrån Världskyrkomötet växte en vänsterfalang fram, vars intresse riktade sig mot Kina, Kuba och socialistiska gerillarörelser.

Den S-märkta nationella folkhemskyrkan hamnade i skymundan för de unga, arga och engagerade internationalisterna.

Omfamnandet av marxismen har levt kvar inom Svenska kyrkan fram till våra dagar. Kritiken mot kapitalismen, konsumismen, USA och traditionella värderingar har bara tagit sig nya former och fått en annan språkdräkt.

Så här några decennier senare är det svårt nog att förstå de som hyllade Maos kulturrevolution och Pol Pot-regimen.

Visste de inte eller valde de helt enkelt att blunda för de miljontals offren i spåren av förverkligandet av kommunismens idéer?

Eller var det kanske så att förhoppningen om att det skulle gå att förverkliga Marx’ profetior utan fängelsehålor och slavläger var så stor att det uppstod blinda fläckar?

Marxisterna inom Svenska kyrkan borde rimligtvis ha känt till att präster i Kina och Östtyskland förföljdes och fängslades. Diktatursvärmandet inom trossamfunden blir därmed än svårare att förstå än hos de profana kollegorna inom politiken och akademin.

Den som inget lär av historiens misstag är dömd att återupprepa dem är en sanning som är ständigt gångbar.

Många av dagens unga har bara vaga begrepp om den forna uppdelningen av Europa i ett väst och ett öst.

Revolutionsidealen lockar nya skaror. Avtryck av Che Guevara syns i demonstrationstågen liksom Hammaren och skäran.

Demokratin måste ständigt värnas genom kamp och upplysning.

Johan Sundeen har gjort ett lysande arbete härvidlag, men vi kan alla göra något för att bekämpa propaganda och falska nyheter.