Sveriges kulturpolitik är extrem med internationella mått mätt och har varit så sedan den stora kulturpolitiska omläggningen 1974.

Likväl får man ofta intrycket när man följer den kulturpolitiska debatten att det svenska sättet att organisera kulturpolitiken skulle vara det enda självklara.

Den som dristar sig till att kritisera den rådande ordningen avfärdas som varande mot kultur.

I själva verket finns det många skäl till att vara kritisk till den svenska kulturpolitiken.

Den är ett uttryck för den radikala anda som präglade det svenska 1970-talet och som vi har gjort upp med på de flesta andra politikområden, men som av någon anledning fortfarande tas för given när det kommer till kulturpolitiken.

Kanske beror det på att de borgerliga partierna alltsedan 1980-talet har varit närmast demonstrativt ointresserade av kulturpolitiken.

Anhängarna av en stark politisk inblandning i kulturlivet brukar hävda att en offensiv, statlig kulturpolitik är viktig för demokratin.

I själva verket förhåller det sig tvärtom. Det är i ofria samhällen som staten bemödar sig om att ha ett finger med i kulturlivet. I fria samhällen lämnas kulturen i stor utsträckning i fred.

Det är inte en slump att det var just under 1930-talet som grunden lades för den svenska kulturpolitiken, eller konstnärspolitiken som den benämndes då, och att det var under 1970-talet som den fullbordades.

Båda decennierna präglades av en överdriven tilltro till politikens möjligheter att lägga samhället och medborgarnas liv till rätta.

Inspirationskällan till 1930-talets svenska kulturpolitik är inte heller något för demokratiförespråkare att yvas över: Joseph Goebbles Reichskulturkammer i det nazistiska Tyskland. Goebbles ville att den statliga kontrollen över kulturlivet skulle öka och organiserade därför kulturen utifrån medlemsorganisationer, med lojala partimedlemmar i toppen.

Detta inspirerade de svenska socialdemokraterna och ecklesiastikminister Arthur Engberg som skapade ett svenskt stödsystem efter samma modell.

Mellan 1930-talet och 1970-talet fortsatte sedan centraliseringen av den svenska kulturpolitiken som ett led i den korporativistiska samhällsmodellen.

Kulmen kom med 1974 års kulturpolitiska reformprogram.

Annons

Att detta röstades igenom av en enhällig riksdag är anmärkningsvärt, med tanke på förslagets radikala natur, men säger något om i hur hög grad den tidens borgerlighet dragits med i den vänsterorienterade tidsandan.

1974 års kulturpolitik hade en starkt ideologisk prägel och den utredning som tagit fram underlaget var redan från början politiserad.

Grunden lades inom ramen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, en organisation som hade grundats 1964 i syfte att knyta kulturlivet närmare det socialdemokratiska partiet.

Festerna på Harpsund där den svenska kultureliten fraterniserade med partitopparna har blivit legendariska.

Utredningens ideologiska natur speglades i dess sammansättning: där satt representanter för den samlade arbetarrörelsen och för de nya kulturinstitutioner som grundats under 1960-talet.

Däremot saknades representanter för de borgerliga partierna, liksom för de traditionella kulturinstitutionerna såsom nationalscenerna Operan och Dramaten, och de kungliga akademierna, som sedan 1700-talet spelat en central roll i det svenska kulturlivet.

En konsekvens av utredningens ideologiska slagsida var att begrepp som bildning och kulturarv försvann ur de kulturpolitiska styrdokumenten, vilket gör det ironiskt när dagens socialdemokrater ena stunden lovsjunger 1974 års kulturpolitik för att i nästa säga sig vilja värna om bildning och kulturarv.

En annan konsekvens var att de nya kulturinstitutioner som grundades under 1970-talet fick en tydlig ideologisk karaktär.

Personalen rekryterades också i stor utsträckning från den radikala studentrörelsen och från alternativrörelsen, eller proggrörelsen som den också kallas.

Att proggen som rörelse dog ut som över en natt 1975 beror helt enkelt på att de flesta som varit aktiva då fått arbete vid de offentliga kulturinstitutionerna.

Till skillnad från många andra västländer blåste 60- och 70-talens vänstervåg aldrig över i det svenska kulturlivet, snarare cementerades den vid de offentliga kulturinstitutionerna.

En hypotes är att Olof Palme, som vanligtvis inte hade särskilt mycket till övers för kommunister, försökte muta den radikala vänstern till lojalitet genom att erbjuda arbetstillfällen i kultur- och mediesektorn.

Om så var fallet tycks inte strategin ha lyckats.

Några lojala socialdemokrater blev kulturradikalerna inte, däremot försågs de med tunga poster och plattformar i offentligheten.

När delar av borgerligheten idag ondgör sig över politiseringen av den offentliga kultursektorn, över identitetspolitik som bekostas med skattepengar och suspekta organisationer som uppbär föreningsbidrag, bör den komma ihåg att den i stor utsträckning har sig själv att skylla.

Politiseringen av kultursektorn har pågått över lång tid och borgerligheten har visat litet eller inget intresse för att stoppa den.