I en värld där korta, klickvänliga budskap med snygg layout ständigt premieras i diverse digitala informationsflöden, har de bredare politiska berättelserna fått stå tillbaka.

Det politiska landskapet förändras i radikal takt i land efter land i hela västvärlden.

De etablerade partierna i världens liberala demokratier utmanas av politiska rörelser, vars agenda syftar till att införa en ny ordning med slutenhet, främlingsfientlighet och dåtidsromantik som ledord.

I sin iver att försöka kontra dessa nya populistiska krafter, har de etablerade partierna satt sin egen politikutveckling ur spel och irrat bort sig i begreppsträsk och förhastade politiska omläggningar. Så även i Sverige.

Socialdemokraternas och Moderaternas tidigare framgångar i svensk politik har burits av tilltalande framtidsvisioner som backats upp med gedigna reformprogram.

Folkhemmet och arbetslinjen är exempel på två av de mest framgångsrika politiska koncepten i svensk politik under 1900-talet.

Det centrala i nämnda politiska berättelser var hur framtidsoptimism och långsiktiga politiska förslag gjordes begripliga för breda grupper.

Orsaken till framgångarna hos populister som Jimmie Åkesson och Donald Trump handlar mycket om att de har presenterat långsiktiga framtidsvisioner.

En riktning och vilja som må spela på människors rädslor och hat, men som ändå får beskrivas som framgångsrika koncept, präglade av en tydlig agenda.

Socialdemokraterna har länge haft problem med att komma med något nytt efter berättelserna om folkhemmet och det starka samhället.

Problemet hos den trötta Rörelsen tycks vara uppenbart för de flesta förutom just dem själva.

Annons

De är alltför upptagna med tillbakablickande, drömmande om fornstora dagar och därmed uteblir initiativet att forma framtidens socialdemokratiska budskap.

Moderaterna har i närtid vunnit sina största politiska segrar i och med åtta år med alliansregeringen och idén om arbetslinjen.

Idag har dock initiativkraften avtagit och arbetslinjen har blivit en anekdot, bortglömd i Reinfeldts flyttkartonger.

Kanske är uppgiften att presentera en politisk samhällsvision svårare för ett borgerligt parti, då det i viss utsträckning går emot den borgerliga doktrinen där politiken inte ska tillrättalägga samhällen och berätta hur morgondagen ska se ut för medborgaren.

De mer komplexa och djupare förklaringsmodellerna ställs numera åt sidan i svensk politik.

Här ligger det fundamentala problemet för både den samlade vänstern och borgerligheten.

Men fluffiga värden och korta talepunkter råder det ingen brist på från något politiskt parti. Däremot omsätts de alltför sällan till något begripligt för gemene man.

Borgerligheten vågar inte längre presentera några större reformambitioner av skatterna och bidragen, eller göra upp med regelträsket för landets företagare.

I stället återfinns några halvhjärtade utspel om fler poliser, extra mattetimmar i skolan och begreppsdiskussioner om svenska värderingar. Goda initiativ som kan generera en och annan like, men som inte räcker på lång väg för att lösa de utmaningar vi står inför idag.

Under dessa omständigheter har dagens situation vuxit fram där enbart populister vågar berätta om framtiden och peka ut en färdriktning, medan övriga politiska krafter står med händerna bakbundna, vilsna inför sitt eget existensberättigande och vad de egentligen vill åstadkomma.

Där den enda tydligheten återfinns i vad de inte vill ha, om ens det. Det partipolitiska utbudet består plötsligt, i väljarens ögon, av framtidstörstande populister som utmanar systemförsvarande, gnälliga etablissemangspartier.

Det krävs ett mer gediget och genomtänkt politiskt hantverk hos partierna för att på allvar kunna presentera trovärdiga reformagendor.

Och framför allt krävs det mod. Modet att våga arbeta långsiktigt istället för att ägna kraft åt kortsiktiga, bleka utspelssegrar i Facebookflödet.

LUCAS KRAMER

Fotnot:

Med denna krönika inleder Lucas Kramer sitt medarbetarskap på ledarsidan.