Morden i midsomer kanske kittlar på teve. Men hur känner du inför en man som i raseri har haft ihjäl två, och nu önskar bli din granne?

JP åkte till Tidaholmsanstalten för att träffa Leif Axmyr, livstidsdömd för ett dubbelmord 1982 och ansedd som en av Sveriges farligaste fångar.

När han kommer ut vill han flytta till sin fru Anneli, i Huskvarna.

Är du farlig?

– Nej, absolut inte. Men jag skulle nog själv tänka fy fan, om jag läste om mig. Det är svårt att se människan bakom, säger Leif Axmyr.

Håret är mörkt, ansiktet slätt. Han använder formuleringar som comme il faut, säger ja, hrm, ja och skrattar som min mormor. Hans tal är som plockat ur en film från 1942.

Myris, som han kallas, har snart 26 år på anstalt bakom sig. I rad. Tillsammans med tidigare strafftid och ungdomsvård har han tillbringat drygt 40, av sina 69 levnadsår, bakom lås och bom.

I går skulle Örebro tingsrätt ge honom besked om han fick sitt nuvarande straff tidsbestämt. Elva ansökningar hittills har fått avslag av regeringen. Men svaret nu kommer att dröja ännu en månad, visade det sig (se artikel intill).

Hur tar du beskedet?

– Jättepositivt. Hade de tyckt nej hade de sagt fuck you direkt, men med någon eufemism förstås, säger Leif.

Har säger att han haft gott hopp, hela sitt liv, att det finns för många tappade sugar i världen ändå.

Rättsmedicinalverket skriver i sin utredning att Axmyrs risk för återfall i brott är medelhög.

Själv dömer han ut dem som efter bara några timmars samtal satt sina stämplar på honom: Psykopat, narcissist.

– Det är rent nonsens. Jag har haft med psykologer att göra sedan jag var liten och växte upp på barnhem. Jag har träffat en klok, resten var blaha.

Vilka diagnoser skulle du ge dig själv då?

– Hyperaktiv och manisk, det som kallas ADHD. Jag har begärt att de gör en utredning på det.

Han säger att intelligensmässigt ligger han bra till och att han fysiskt sett är frisk som en nötkärna.

Vården, inom kriminalvården, menar han är obefintlig.

– När jag gjorde detta var jag riktigt sjuk, av svek och förräderier. Men då sattes jag i bunker. Jag fick krypa in i mig själv och då ramlade det ner. Men inte fick jag någon hjälp.

Att ta livet av sig hade varit fegt, tyckte han, så istället började Leif att läsa, plockade en pärla här, en där.

– Ingen har pratat med mig om detta som jag sitter för. Någon förståsigpåare kunde ju ha gjort det, tycker man. Men det har jag fått bearbeta själv.

Hur då?

– Det är en fråga om motivation. Nu har jag Anneli.

Jargongen i fängelsevärlden, att varenda intagen är oskyldig, undviker han. Han har inga problem med att erkänna, i dag.

Han är ju dömd.

– Jag har också förnekat det. Men nu skulle jag göra mig löjlig genom att säga så. Klart det var jag.

Leif Axmyr var 44 år och redan dömd för 21 brott, vid tiden för dubbelmordet. Som intern har han sedan också dömts för olaga hot, grov skadegörelse, narkotikabrott och bestickning. Nästan hälften av tiden inlåst har han suttit isolerad eller på bunkeravdelning. Inte förrän för några år sedan, på Kumlaanstalten, lugnade han ner sig.

Sitt hårda rykte säger han kommer från tiden som ung och livlig.

Annons

– Nu tänker jag efter före. Men lite halvgalen är jag ju, hade jag inte varit det hade jag aldrig klarat det här straffet.

Han har suttit längst av alla i svenska fängelser, ett kvarts sekel, och säger att han under vägen har försökt utveckla det positiva, och pressa ut det negativa.

– Men man är avskärmad, får inga transfusioner utifrån.

På drygt 25 år har han haft 17 bevakade permissioner.

– Det är genialt av kriminalvården. Så blir man klok och samhällstillvänd, ironiserar han.

Tänker du ofta på orsaken till att du är här?

– Ja, så klart. Det är något jag ångrar djupt och bittert. Men någonstans måste gränsen vara nådd. Man kan inte sitta tills man dör. Då har vi dödsstraff i Sverige.

Han har tidigare sagt att han har fått sitta så lång tid, eftersom ingen politiker velat släppa ut den som dödade Allan Larssons (finansminister 1990-21) styvson, mannen som var hos hans före detta flickvän den där gången.

– Allan Larsson sa att han ska sitta tills fan tar han, och så har det blivit.

Hur lång tid tycker du då att ditt brott skulle varit värt?

– Man kan ju inte värdera så, eller prata om att sona sitt brott. Men det finns ju de som gjort värre saker och fått mucka.

Och när kände du själv att du var färdig?

– När man har gjort 21 år effektivt... Blir jag bättre med åren? Jag tycker inte det. Jag är en konservburk i en korridor. Ställ mig mot väggen och skjut två kulor. Eller släpp mig - för jag kommer aldrig mer tillbaka.

Han kallar sig statsuppfostrad. Har sett stängsel runt sig sedan han var barn, men vill inte skylla sina brott på staten heller när vi frågar hur det påverkat. Istället tar han upp sin mor. Styvfadern slog både honom och henne, och modern dog när han var 16 år.

Då bodde de i Göteborg.

– När hon dog gick det snett. Jag var så dum, kunde inte ens bryta upp en dörr. Men jag lärde mig. Om någon var snäll, var det de prosituterade. De hatade karlar och föraktade kvinnor.

Propagandan fick Leif att avhålla sig från det motsatta könet långt upp i tonåren, säger han.

I 20-årsåldern jobbade han på sin biologiska fars måleriföretag.

– Det var alla tiders. Men så kom gamla polare och ja...

Om du aldrig hade åkt in, då 1982, vad hade du sysslat med i ditt liv?

– Kriminalitet. Jag kan inte sitta här och hyckla och ljuga, det hade varit det. Jag hade varit inne på den banan länge redan då.

Att speciellt många kvinnor skulle sukta efter tungt belastade fångar, har han själv inte upplevt, säger han. Snarare har han haft långa men få förhållanden. En flickvän tyckte arrangemanget med en inlåst man var perfekt. Inget ansvar, inga krav, och hon kunde komma när hon ville.

Med hustrun Anneli är det annorlunda, säger Leif.

– Hon har ett väldigt behov av mig. Att jag kommer hem och tar tag i rodret.

Vad ska ni göra då?

– Med vår bländande fantasi kan det bli vad som helst. Kan jag få dagarna att gå i den här meningslösheten, snälla du, så kan jag få det därute.

Frågan om vad han tror blir svårast, är komplex, tycker han.

– Viktigast är att grannar och så inte fördömer en. Att de bryr sig att ta reda på hur man är och vem man är.

De behöver inte oroas den dagen Leif Axmyr flyttar in i lägenheten bredvid?

– Nej, de har ju inte gjort mig nåt illa.

Att sträcka sig så långt som hustrun Annelis förhoppningar (i JP i måndags) att Leifs ankomst ska innebära lugn på gatorna i Huskvarna, vill han inte. Så mycket tänker han inte engagera sig, säger han. Men att gå tilI affären ska han klara av, han är ju inte fullständigt hjärndöd.

– Jag har ju levt ute i samhället förut.

Han har en stökig fängelsehistorik men ifrågasätter direkt när han kommer, att en kriminalvårdsassistent ska sitta bredvid under intervjun. Vill ha reda på exakt varför, vems beslut det varit, och säger att han ju inte är bruttig, och inte kommer att bli våldsam.

Senast han blev förbannad var på sin fru Anneli, i telefon.

– Då säger jag kram mamsen och lägger på.

Han demonstrerar hur han efteråt får torka svetten ur pannan. Men skrattar samtidigt skrockande.

Så fort familjen kommer på tal pratar han länge och varmt. Även om han säger att han inte passar i fängelse, att det är skit och att han svarar jämt på frågan hur ofta han längtar ut, så verkar Leif Axmyr, på ytan, inte vara en nedbruten man. Snarare glad och full av anekdoter.

Som en dam på kafferep.

– Jag är lättsam av mig. Jag har inte lätt för depressioner. Jag har haft ett sånt liv att lidandet är en del av mig. Om jag skulle känna trygghet en dag, skulle jag kanske bli mer skrämd.

Han citerar under samtalets nära två timmar flera, vad det verkar, exakta ordalydelser ur brev eller skrivelser han läst.

– Man glömmer inget som har hänt och tiden läker inga sår. Så är det, summerar Leif Myris Axmyr.