Jönköpings-Posten hade alltså blivit en folkpartitidning 1934, men var förvisso alltjämt en kristlig tidning. Den 19 januari 1935 skrev JP under rubriken »Riksdagens salt« att de flesta av de personligt bekännande kristna i riksdagen tillhörde folkpartiet. Riksdagsmannen Oscar Carlström, som hade gjort en särskild insats när det gällde att föra Jönköpings läns valmansförening till folkpartiet via »Nässjöcentern«, skrev flitigt riksdagsbrev i JP. I riksdagen satt också Oscar Johansson i Huskvarna, gammal politisk medarbetare till Josef Hamrin och nu trogen folkpartist.

Felix Hamrin hade varit den senaste borgerlige finansministern; nu var han landshövding i Jönköping. Den 11 januari skrev Jönköpings-Posten om regeringens budgetförslag. Tidningen medgav att finanserna hade blivit bättre, men ändå angreps finansminister Ernst Wigforss som sades ha frångått principerna för en sund svensk statshushållning.

1935 var ett jubileumsår, eftersom Jönköpings-Posten hade existerat i 70 år. Tidningen skrev att JP alltid hade varit förankrad i övertygelsen att politiker inte kunde undvara de krafttillskott som kristendomen och kristna människor utgjorde (14/3). Det kunde stundom vara lite svårt att få Jönköpings-Postens historia att samsas med folkpartiets. I jubileumsbilagan skrev Anders Hultman, som även var styrelseledamot i Halls bolag, att JP var modersskötet för de kristligt-politiska tidningarna i vårt land. Jönköping var ett sannskyldigt Kapernaum vid södra ändan av »vårt Galileiska hav«. Det fanns, skrev Hultman, en tid, »en rätt lång period på trettio år då JP på grund av politiska påtryckare och deras inflytande haltade åt höger om sina ursprungliga inställningar och uppgifter såsom de fria och frigörande folkrörelsernas organ och tunga«. Då fanns också en systertidning, men Josef Hamrin ordnade med en sammanslagning av de båda tidningarna (29/3 1935). Här avsågs sålunda Jönköpings Läns Tidning.

Jönköpings-Postens flitige medarbetare lektor Ragnar Olsson verkade i den liberala traditionen. Han angrep de stämningar som funnits 1914 och försvarade 1925 års försvarsbeslut (22/5 1935). År 1914 och 1925 hade Josef Hamrin och JP stått på barrikadernas andra sida.8

I en konkret fråga var det tydligt att Jönköpings-Posten fanns på folkpartiets och även bondeförbundets linje, nämligen försvaret (28/8 1935). En av männen bakom mittenpartiernas linje, mellan socialdemokraterna och högern, var för övrigt Felix Hamrin, som här gjorde en av sina sista insatser av rikspolitisk betydelse.9

År 1936 skedde val till riksdagens andra kammare. Den 1 juli publicerades ett upprop från De kristna samfundens nykterhetsrörelse. Adressaten var Sveriges kristna medborgare. Man framhöll att det var viktigt att »personer med god insikt i nykterhetsspörsmålen och med känt intresse för att de sociala frågorna skola lösas i kristlig anda« skulle placeras på valbara platser. Dagen efter skrev den frisinnade veteranen och ledamoten av Halls bolags styrelse G. O. J-son Gerdner i JP att den stora skiljelinjen i svensk politik var att socialdemokrater ville förstatliga naturrikedomar, industriföretag, kreditanstalter, transportmedel och kommunikationsleder. Själv menade Gerdner att den goda utvecklingen i Sverige berodde på den fria företagsamheten.

I valrörelsen pläderade Jönköpings-Posten för folkpartiet. Riksdagsmannen Oscar Johansson argumenterade för folkpartiet och för kristen tro och livsåskådning (16/9 och 19/9 1936). I själva valet gick det ganska bra för JP:s parti, som ökade från 24 till 27 mandat. Särskilt bra gick det i Jönköpings län, där partiet fick in tre ledamöter i andra kammaren, utöver Oscar Johansson och Oscar Carlström även Oscar Dahlbäck, borgmästare i Jönköping. Valets stora segerherre var dock socialdemokraterna, som ökade från 104 till 112 mandat och nådde 45,9 procent av rösterna, det dittills bästa resultat som något politiskt parti i Sverige uppnått.

Annons

JP kunde med glädje omtala att folkpartiet hade en stor nykterhetsgrupp i riksdagen med bland andra Oscar Dahlbäck och Oscar Johansson. Senare prisades Johansson för att han som ledamot i bevillningsutskottet ville ha en sträng rusdryckslagstiftning (7/10 1936 och 28/5 1937).

En månad efter valet talade Jönköpings-Posten väl om statsminister Per Albin Hansson. Han var bra men dock inte så bra att han förtjänade att kallas en ny Augustus (22/10 1936).

Den 22 maj 1937 försvarade Jönköpings-Posten folkpartiet. Det hade angripits av både socialdemokraterna och högern. Detta var enligt JP ett bevis för att herrar Anderssons i Rasjön och Hamrins parti var inne på rätt väg. Under hösten recenserade Yngve Hamrin en bok av Waldemar Svensson, Kristendom och samhällsbyggande. Svensson i Ljungskile var en ledande företrädare för småbruk och frisinne inom folkpartiet, och Yngve Hamrin var positiv i sin recension. Än mer positiv var han en vecka senare då han i varma och vördsamma ordalag hyllade farbrodern och landshövdingen Felix Hamrin vid dennes bortgång (20/11 och 29/11 1935).

1938 var det åter val, nu till kommuner och landsting. Socialdemokraternas seger blev än större; partiet nådde över 50 procent av rösterna. Folkpartiet gick något tillbaka men hade ett ivrigt stöd av Jönköpings-Posten. Partiledaren, Gustaf Andersson i Rasjön, höll ett radioföredrag som trycktes in extenso i JP. Där hyllade han kristen kultur och humanitet och tog avstånd från diktaturernas våldsläror. Han prisades av tidningen (6/9 och 7/9 1938).

Vi har sett att Jönköpings-Posten och framför allt Agne Hamrin kunde visa förståelse för de tyska nationalsocialisterna, inklusive deras utrikespolitik. När det gällde nazister i Sverige var JP tveklöst kritisk. I början av 1935 var det inbördeskrig i Jönköpings nationalsocialistiska avdelning. Jönköpings-Posten talade föraktfullt om »de unga hitlerambassadörerna« och framhöll att Sverige med sina ärorika traditioner inte var bra mark för nazismen (13/2 1935).

Under följande sommar skrev man en ledare om »Kristendomen och den totalistiska staten«. Frågan ställdes om en kristen »totalistisk« stat var tänkbar, och svaret var: »Nationalsocialismen är inte bara en politisk idé, också en ny religion. Kristendomen kan inte förenas med den totalistiska staten i dess nationalsocialistiska form.« Ett år senare skrev fil. lic. Lennart Hartmann en artikel med rubriken »Diktaturens verkliga ansikte«. Det var en energisk plädering för demokrati och för majoritetsregeln. Diktaturer vill att partiet skall genomsyras av partiets stora idé. För Tysklands del var det »den germanska rasen«. Ytterligare ett bud gällde: man skulle föröka sig och uppfylla armén med soldater. Varje diktatur var, framhöll Hartmann, en fredsfara, en kruttunna i en värld av brandfacklor (10/8 1935 och 10/7 1937). Hartmann blev senare ledarförfattare i Dagens Nyheter och politisk redaktör för Upsala Nya Tidning.

Den 12 september 1937 ägde ett stort nazistmöte rum i Jönköping. Uppmarschen skedde från både Jönköping och Huskvarna och tal hölls på Östra torget av redaktör Axel Molund. Lite senare skedde nazistdemonstrationer i Stockholms högskola i samband med att David Katz, som var av judisk börd, installerades som professor i psykologi. Jönköpings-Posten skrev: »Alla vänner av den folkliga självstyrelsen äro överens om att de politiska ytterlighetsriktningarna till både höger och vänster just ur synpunkten av demokratiens fortbestånd och sanna väl äro av ondo« (1/10 1937). Under sommaren 1938 rapporterade JP om ett nazistmöte i Jönköping, där talaren var advokaten Björn Dalström, son till den kända socialistagitatorn Kata Dalström (14/7 1938).

Sverige intog en mycket restriktiv inställning till mottagande av flyktingar. Detta stöddes av Jönköpings-Posten. »Varken vi eller flyktingarna äro betjänta av en massinvandring«, skrev tidningen den 22 juli 1938. Linjen följdes upp senare, då 130 personer hade skrivit till regeringen och hemställt om en mer generös flyktingpolitik. Tidningen fruktade då att flyktingar kunde ge konkurrens om arbetstillfällen (24/10 1938).

Frågan hettade till ytterligare vid årsskiftet 1938/1939. Agne Hamrin skrev att det var väsentligt att utlänningarnas antal i Sverige utreddes (17/1 1939). Sedan tog studentkårerna ställning mot att Sverige skulle ta emot tyskjudiska läkare. Men då var Jönköpings-Posten kritisk: »Uppsalastudenternas kallt avvisande, bistert formulerade resolution i flyktingfrågan är som en kalldusch. Det blåser bistra vindar.« Tidningen erinrade också om att bondeförbundaren Otto Wallén i riksdagen hade sagt sig vara antisemit. JP fann det vara viktigt att man läste om den barmhärtige samariten. Ställningstagandet följdes upp två dagar senare, då Bernhard J:son Ernestam i en lång artikel angrep Uppsalastudenterna, vilkas budskap mottagits med beklämning. Motsvarande gällde åsikter i riksdagens flyktingdebatt (23/2 och 25/2 1939).

Fortsättning följer…