Plötsligt satt han där igen i kammaren. Stefan Löfven. Den här gången blev han vald till statsminister. De rödgröna ministrarna applåderade ikapp, med breda leenden. Löfven sträckte på sig, men var samtidigt aningen moloken. Han hade vunnit till slut. Segern var Socialdemokraternas efter den mardrömslika hösten. Men vad var det egentligen som Löfven hade vunnit? Kanske var det den frågan som för stunden bidrog till hans sammanbitna min. En fråga som kommer att plåga Socialdemokraterna allt mer ju närmare vi kommer 2022.

Socialdemokraterna höll fronten i valet 2018. Under våren 2018 var det många som spådde en kollaps för den svenska socialdemokratin i det kommande valet. Men när man tvingas allt längre ner i skyttegravarna är det till slut enbart ett vapen som finns till hands att använda mot motståndarna – gyttjan. En sällan skådad smutskastningskampanj mot motståndarna, framför allt mot Moderaterna, men även de övriga borgerliga partierna och Sverigedemokraterna, gav utdelning på valnatten. För Löfven själv hade inte mycket konkret att erbjuda väljarna, även om den aviserade familjeveckan kan ha dämpat väljarflykten något. För när den egna valplattformen betraktades som lagom ljummen i väljarnas ögon fanns bara domedagsprofetiorna kvar som medel för att skrämma bort väljarflocken från den borgerliga fållan. Fult. Smutsigt. Men effektivt.

Annons

Under hösten växlade Löfven upp smutskastningskampanjen med emfas. Scenariot med en borgerlig regering målades upp som domedagen. Retoriken accelererade i absurdum med argument om att ”demokratin hotades” om Sverige i detta läge skulle få en borgerlig statsminister. Och visst får man någonstans erkänna att Löfvens ohederliga strategi lyckades.

Regeringsmakten har säkrats. Januariöverenskommelsen slår nu kullerbyttor mellan de socialliberala partierna och regeringen, och tolkas på olika sätt för varje vecka som går och beroende på vem som tyder den. Men troligtvis är den tillräcklig för att Löfven ska få sitta kvar till 2022.

Men vad kommer sedan för den redan så vilsna och desperata socialdemokratin? Den smutsiga retorik som Socialdemokraterna bjöd på under 2018 kommer inte ha samma kraft om tre år, och om så sker kommer motståndet vara förberett och starkare. Det kommer att kivas och muttras i arbetarrörelsen i valrörelsen 2022 efter en mandatperiod som givit dålig eftersmak för varenda övertygad socialist. Vänsterpartiet kommer samtidigt lagom till nästa val ha slukat en rejäl portion av Socialdemokraternas potentiella väljare.

Så vad ska Socialdemokraternas framtida agenda omfatta? Höjda statsbidrag till kommunerna och familjeveckan är knappast tillräckligt för att partiet ska kunna ligga kvar närmare 30 procent. Det är lätt att raljera över att Socialdemokraterna enbart är tydliga på en punkt – skatterna ska höjas. Men i praktiken så finns det ett reellt problem för partiet att de inte uppvisar någon annan tydlig politisk inriktning än ambitionen att driva igenom skattehöjningar och i all evighet tugga talepunkterna om att ”det behövs för att stärka välfärden”. Att triangulera borgerligheten med straffskärpningar, fler poliser och ökade försvarsresurser har varit nödvändigt för Arbetarepartiet de senaste åren, men även den smärtgränsen är snart nådd internt. Samtidigt börjar svenska folkets smärtgräns för skattetryckets nivå bli mer uppenbart när skattebördan fortsätter att öka men valutan för varje skattekrona minskar.

Allt kokar egentligen ner till en fråga: Vilket utrymme finns det för Socialdemokraterna att bli relevanta och komma med nya reformer i ett land som redan i princip nått peak-socialdemokrati?

Var finns utrymmet för mer socialdemokrati i ett land med en redan gigantisk offentlig sektor, en omfördelning av ekonomiska resurser som få ens kan greppa omfattningen av och ett skattetryck som få länder på planeten slår?

Borgerligheten må beskrivas som tillfälligt stukad, men samtidigt har man under det senaste årtiondet lyckats sätta agendan i svensk politik och vunnit ett antal problemformuleringar. När det gäller företagsklimatet, försvaret, lag och ordning, den ekonomiska politiken och integrationsfrågorna. Sverige liberaliseras och blir sakta men säkert ett mer normalt land i västvärlden. Och efterfrågan på en socialdemokrati som kan vrida klockan tillbaka minskar. Det här är just det som nu bekymrar varenda partistrateg på Sveavägen 68.

Det känns inte allt för orealistiskt att gissa att nästa gång det hålls en statsministeromröstning i plenisalen kommer den socialdemokratiske partiledaren, vem det än är då, sannolikt bjuda på en mer ångestfylld min än den löfvenskt molokna blicken.

Val