Frågan om hushållningen av skattebetalarnas pengar är relevant och viktig. Det finns två aspekter av detta som behöver lyftas. Dels handlar det om att statens kärnverksamhet i stor utsträckning inte levererar den service vi borde kunna förvänta oss. Sjukvården och skolan fogar över enorma resurser men dras samtidigt med stora utmaningar med tydligt bristande kvalitet.

Den andra aspekten kretsar kring att kärnverksamheter som försvar och polis inte får tillräckligt med resurser eftersom staten har tillåtits expandera på ett obefogat sätt och gett upphov till vad som i många avseenden kan beskrivas som ett slöseri med skattemedel. Ineffektiva myndigheter tillåts växa okontrollerat samtidigt som bidrag till branscher och människor som har goda möjligheter att stå på egna ben, får ta del av en allt större kaka av statens budget.

I slutet av förra året ställde den dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv, Leif Östling, frågan vad vi får för våra skattepengar.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Det finns anledning att ifrågasätta en uppsjö av de olika utgiftsområdena inom det offentliga och initiera en djupare diskussion om vad skattepengarna ska användas till respektive vad som är rent slöseri. Kommunala skrytbyggen, myndigheter med diffusa ansvarsområden, omfattande offentliga kulturprojekt och massiva bidragsystem som de flesta inte ens kan greppa omfattningen av. Listan av offentliga åtaganden som är långt bortom statens eller kommunens kärnverksamhet har tillåtits växa explosionsartat under en allt för lång tid i Sverige. Samtidigt har vi bland världens högsta marginalskatter. Det är givetvis även en del av problemet.

Annons

Det är egentligen besynnerligt hur människor kan engagera sig så mycket kring utgifter som är kopplat till inköp i hushållet eller företaget när vi granskar kvitton, reklamerar och sorterar rabattkuponger, men att samma tankar inte nödvändigtvis återfinns kring de tjänster och service som vi låter det offentliga sköta åt oss. Det är en parallell som är central i det avseendet att vi faktiskt har rätt att få valuta för våra skattepengar, men att det offentliga inte har gett oss en tydlig och transparent insyn i vad vi faktiskt får tillbaka. Vi måste i större utsträckning vara beredda att fråga oss vad vi i praktiken får för de stora summor kommun, landsting och stat fordrar och fundera mer kring om vi anser att dagens skattetryck motsvarar den välfärd och samhällsservice vi får. I alltför många fall är svaret nej.

En stat som inte förmår att vara tydlig, ärlig och transparent med de olika systemen och utgifterna som ligger till grund för de offentliga institutionernas verksamhet riskerar att skapa betydande trovärdighetsproblem hos medborgarna och genererar i grunden ett demokratiproblem. Det här har blivit möjligt eftersom kännedomen om de olika offentliga åtagandena våra skattepengar går till är låg och att vi inte har en direkt möjlighet att avstå från att finansiera Nämnden för hemslöjdsfrågor, perifera kommunala muséer, offentliga skrytarenor och enorma subventioner till smala särintressen och branscher. Vi måste det, för det är dithän politikerna har styrt statsskutan. Svallvågorna ger dock upphov till en växande samling medborgare som undrar om det här är seriös hantering av skattepengarna, och något som på sikt kan leda till att en stor ansamling av statsbesättningen får gå på plankan. Framför allt är de kommunpolitiker som vill spara in på skola, äldrevård och medborgarnas egenmakt genom att finansiera skrytbyggen och offentliga konstsatsningar för att ”sätta kommunen på kartan”, de som löper störst risk.

Skatteslöseriet bubblar som en stor politisk fråga på sikt. Vi riskerar ett växande demokratiproblem och försämrad samhällsservice om inte skatteslöseriet i Sverige börjar stävjas med krafttag.

Och då har jag inte ens nämnt EU.

Lucas Kramer, ledarkrönikör