Debatten om de senaste årens turer i svensk politik handlar ofta om partiernas misstag och vilsenhet i ett nytt politiskt landskap. Det diskuteras ständigt huruvida partierna har tappat kontakten med väljarna. Det kan ligga något i det, men framför allt kanske frågan kretsar mer kring om politikerna har en bristande förståelse för vad som karaktäriserar de svenska medborgarna i en generell mening. Vad de egentligen värdesätter och hur de fungerar.

Henrik Berggren och Lars Trädgårdh beskrev i sin bok Är svensken människa? statsindividualismen – en schablon för att förstå svenskens lynne, moral och vad som präglar det svenska samhällets sammansättning. Något som får beskrivas som en ideologi som förklarar den svenska folksjälen i praktiken. Statsindividualismen innebär att välfärdsstatens omfattning och undanträngandet av det civila samhället har bidragit till en nästintill extrem individualism. Svensken är inte kollektivistisk eller ens socialistisk, men värdesätter en fungerande välfärdsstat. Välfärdsmaskineriet är värt att betala för, för att garantera stabiliteten, sammanhållningen men framför allt för att säkra individens självständighet och oberoende. En paradox för de som gärna beskriver svenskarna som kollektivistiska.

Så ja, väljarna vill ha den stabila staten som garanterar trygghet, sammanhållning men som visar respekt för individens egenmakt och särdrag. Men nog så viktigt att betona är svenskens rationella drag, att vi värdesätter konkretion, ansträngning och tydlighet. Även om känsloargumenten ständigt florerar i debatten är det oftast de som levererar konkreta lösningar som gör skillnad i vardagen, som vinner. Fokus på strävan, ärlighet och arbetsmoral går inte att bortse ifrån. Det lutherska arvet har satt sina spår i svensken.

Annons

För det är de partier, både till höger och vänster, som lindat in sig i kvasiresonemang om diffusa värderingar och ständigt strävar efter att vara i takt med den senaste samhällstrenden som går bet i det långa loppet. De kan vinna för stunden, men så länge de konkreta reformerna och det stora politiska projektet prioriteras bort för det politiska poserandet, lyckas de inte övertyga någon större del av befolkningen. För det är just de tendenserna som idag återfinns i framför allt Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet.

När falukorven ska stekas till en försenad tisdagsmiddag för barnen efter en stressig dag på kontoret samtidigt som oron för svärmor som spenderat månadens elfte natt på sjukhuset tränger sig på är det lätt att bli provocerad över politiker som står i nyhetssändningen samma kväll och resonerar om vikten av rätt värderingar. I nästa andetag vill samma politiker blidka något snävt samtida kulturellt fenomen med statliga resurser. Den statsindividualistiska nerven hos den resultatinriktade svensken rycker till så att det gör ont när partiledaren i nyhetssändningen kväst ur sig ordet ”värdering” för femte gången på en minut följt av konstateranden om vad ”vi måste markera mot”.

Det går att identifiera hur vissa partier har rönt framgångar just för att de har varit i takt med statsindividualismen. Det är väl just en balans mellan individens frihet och statens bidrag till trygghet och sammanhållning som förenar både den måttfulla socialdemokratin och liberalkonservatismen, även om ideologierna i sin helhet skiljer sig markant åt i värderingar och sakpolitik. Med andra ord – det statsindividualistiska projektet kan tolkas in i de båda av gemene svensk.

Förstår man inte statsindividualismen och den strävsamma svensken utan istället utgår från att det är diffusa kollektivistiska värderingar som efterfrågas av svenska medborgare, tenderar opinionsframgångarna att utebli. Så hur drar borgerligheten nytta av detta givet det nuvarande läget?

Om man utgår från att det borgerliga projektet blir obsolet i ett nytt politiskt landskap gör man en grov felkalkylering. När de flesta partier ägnar sig åt taktiserande, posering och kohandel med en snäv kortsiktighet växer möjligheterna för de som fokuserar på reformer som bekämpar samhällsproblemen. För ökad egenmakt i vardagen och en stat som sätter välfärdens kärnverksamhet och trygghetssatsningar främst, som belönar flit och ansträngning.

Väljarna efterfrågar trots allt lösningar på samhällsproblem. Inte politisk posering i diverse pseudodebatter.