Att bruka mark och skog har i den svenska debatten allt mer börjat beskrivas som ett hot mot miljö och natur. Idén om att det enda sättet att värna vår svenska natur och miljövärden är att hålla mänsklig påverkan på avstånd, något som kan beskrivas som en slags naturkonservatism, har blivit en rådande utgångspunkt i miljödebatten.

”Ska man tillåta privat ägande av en sådan viktig naturresurs?”, frågade sig den tidigare utredaren för skogsutredningen under ett seminarium i Almedalen 2016, och syftade då på den svenska skogen. Utredaren fick sedan sparken, även om uttalandet hyllades av en av Miljöpartiets ledande företrädare. Det här är bara ett exempel på vilken agenda som genomsyrar synen på skogsbruket i dagens Sverige.

Statsminister Stefan Löfven (S) skräder inte orden när han hyllar skogens betydelse för svensk tillväxt och framtid. Men i praktiken har den nuvarande regeringen bidragit till betydande inskränkningar i äganderätten genom den omfattande nyckelbiotopsinventering som regeringen initierat, något som inneburit ett dråpslag mot svenskt skogsbruk eftersom skogen i regel blir osäljbar på marknaden efter att staten klassat den som en nyckelbiotop.

Ilskan inom skogsbruket har tilltagit eftersom ersättningar inte har utgått i någon större utsträckning efter att statens inventeringar expanderat oförutsägbart. Politiken genomsyras allt tydligare av idén om att bruka skog inte är förenligt med att värna miljön och naturen, något som milt sagt kan beskrivas som en snäv syn på skogsindustrin givet hur skogsägare värnar naturvärden och verkar för en livskraftig skog. Parallellt med detta inskränks äganderätten när statliga myndigheter genom extensiva tolkningar av artskyddsförordningen sätter skyddet för oätliga svampar och livskraftiga fågelarter framför skogsägarens rätt att bruka skogen. Samtidigt är det långtgående svenska strandskyddet fortsatt ett av landsbygdens största hinder för att utnyttja attraktiva miljöer.

Annons

Diskussionen om vilken omfattning av inskränkningar i äganderätten som är befogade har ofta kretsat kring Sveriges höga marginalskatter. Att staten tar långt mer än hälften av frukten av människors arbete, även på lägre inkomster, är en inskränkning i den personliga friheten som är alltför långtgående. Men när nu Miljöpartiets naturkonservatism, socialdemokratins skattehöjningsiver och Vänsterpartiets häxjakt på företagande har accelererat parallellt, börjar en allt större samling medborgare anse att måttet är rågat för hur mycket staten får begränsa äganderätten.

Skyddet för den svenska äganderätten må manifesteras i grundlagen, men i praktiken saknas ett välfungerande skydd för medborgarnas äganderätt när stat och politiker successivt i allt större utsträckning tillåts lägga beslag på människors egendom. Socialdemokratin har varit skickliga på, med möjligtvis löntagarfondsfrågan som undantag, att inte angripa äganderätten i sådan utsträckning att människor mobiliserar ett alltför kraftigt motstånd. Men nu verkar vänsterpartiernas gemensamma agenda ha passerat en gräns för många medborgare.

Anledningen till att allt fler nu talar om äganderätten är för att den är under hot. De politiker som inte instämmer i den beskrivningen är de som sätter naturkonservatism och växande statliga utgifter framför att värna en av människans mest grundläggande rättigheter.

Lucas Kramer