90-åriga Ingemar Strand är onekligen en man som har funderat och diskuterat mycket i sitt liv – och fortsätter att göra det. När vi träffar honom glider samtalet gärna in på det religiösa.

Han föddes på en liten gård i Fryele, som nummer sex i en barnaskara som skulle komma att omfatta hela 14 individer.

Det var omodernt, det var fattigt och trångt, löss och loppor…

— På kvällarna låg man i sängen och iakttog dem där de gick i taket – tills de ramlade ner. När man vaknade på morgonen var huden alldeles rödprickig.

Efter flytt till Gnosjö fick familjen tillgång till elektricitet och rinnande vatten. Pappan hade byggt ett bidragsberättigat så kallat barnrikehus.

Till skillnad från Vaggeryds kommun 2017 hade man i dåtidens Gnosjö inte tagit beslut om att bygga någon ny skola. Lösningen på den stora mängden barn var istället att ransonera skolan till varannan dag. Det innebar också att barnen kunde varva skola med att jobba i traktens industrier.

För Ingemar innebar det att han fick råd att köpa ett dragspel. Följden blev också att han kapade av sig ett finger i en bandsåg.

— Först kände jag ingenting, den hängde kvar i en liten skinnbit och jag tog den i handen. Sedan hann jag inte mer än tre steg förrän jag svimmade, berättar han.

Olyckan innebar att Ingemar blev tvungen att lära sig spela knappdragspel med tummen. Och det var ju klart att tonåringen skulle spela dragspel, som idolerna Olle Johnny och Andre Walter.

Via söndagsskolan kom han in i Norrebo missionsförsamling, där medlemmen Gunnar Ideskog hjälpte honom att komma in i musikens värld. I samma veva kom frälsningen och lika intensivt som han tränade på dragspelet, började han läsa bibeln.

— Då hade jag som ambition att läsa igenom bibeln på ett år, och fortsätta med det varje år. Snart fick jag också en kallelse inifrån om att bli evangelist.

Ingemar Strand hade hittat sin plats i livet. Många har sedan lärt känna honom genom musicerandet och evangeliserandet som pastor, bibellärare och predikant. Han gifte sig också med Sonia och fick sönerna Thomas och Michael.

Annons

Thomas är socialdemokratisk riksdagsledamot; hur är det med din politiska hemvist?

— När jag var yngre fanns inte Broderskaparna (dagens Socialdemokrater för tro och solidaritet), där han är med. Istället stödde jag Folkpartiet (dagens Liberalerna) där det fanns plats för oss med en kristen livssyn – nu stöttar jag Thomas.

Kristdemokraterna då?

— Med min bakgrund har jag också fått en känsla för samhällets fattiga. Men hemma i familjen, där det diskuterades mycket politik, fanns hela spektret representerat – det var till och med ett par syskon som stödde nazisterna.

Vad tycker du själv om dagens Sverigedemokrater?

— Alla partier har någon värdering som man ska ha respekt för. Jag är positiv till invandring, samtidigt som den inte kan vara helt fri – vi kan ju inte ta emot alla.

Du har skrivit böcker om Israel, om tro, ungdomsromaner och så en uppmärksammad titel; ”Änglar – visst finns dom!”. Hur vet du det?

— Det var i samband med hustruns bortgång. På kvällen tog jag på mig hennes morgonrock och gick och lade mig. Alldeles innan jag somnade fick jag se hur hon tillsammans med två änglar fördes upp genom rymderna och försvann.

Den gamla pastorn tycker att det talas för lite om änglar i dag. Istället visas det misstänksamhet mot dem som visar kristna glädjeyttringar.

— Men det är helt okey att ta glädjesprång när HV vinner SM-guld. Och morgon-tv sänder inslag där man ägnar sig åt yoga och försöker få kontakt med andevärlden, vilket jag anser är trolldom.

Ingemar har skrivit ytterligare en text, som aldrig gavs ut: Doktorsavhandlingen när han läste teologi i Lund, med titeln ”Sjutalssymboliken i det frälsningshistoriska dokumentet”.

— Jag har alltid intresserat mig för tallsymbolik, hela mänskligheten bygger på siffror. Samtidigt ifrågasatte jag hur många som skulle komma att läsa texten – det är ju människor som är det viktiga, inte siffror.

Strand senior ser sig själv som teknisk, samtidigt som han varken har dator eller smartphone. Räkningar betalar han via autogiro, men blanketter och liknande får Thomas ta hand om.

— Jag har bankomatkort, men det är i stort sett allt. Tekniken har visserligen öppnat hela världen, men den har också minskat möjligheterna till kommunikation i vardagslivet.

Är du rädd för döden?

— Nej, inte sedan jag blev frälst – den är som ett hopp om att få komma till någonting högre och bättre. När det är dags vill jag dö i ”steget” – men inte längre bort än att de hittar mig.