En enda gång har jag hedrat den svenska flaggan. Åtminstone trodde jag då att det var vad vi gjorde.

Det var en sen sommarnatt för tillräckligt många år sedan för att man skulle kunna beskriva mig som väldigt ung och naiv. Det var i ett i dubbel bemärkelse sömnigt villakvarter i Värnamo och vi var på väg hem när vi fick syn på en hissad flagga mot den mörka natthimlen. Någonstans i våra bakhuvuden skvalpade den vaga kunskapen om hur reglerna för flaggning löd: dag och natt, gryning och skymning, hissa och hala – inte fick den väl vara uppe nu?

Vi klev över staketet, halade flaggan, vek prydligt ihop den och placerade den i gräset vid flaggstångens fot. Sådär, redigt och fint – inget vanhedrande av flaggan här inte. Som duktiga rebeller fortsatte vi hemåt och beklagade bara det faktum att vi inte fick se villaägarens min när hen kom ut på morgonen.

Det sägs vara svenskt att rida på paragrafer, precis som vi gjorde då. Titta på mig, jag följer alla regler, jag är en välanpassad medborgare. Men regler och paragrafer är ingenting annat än bojor om de inte fylls med förnuft och förenas med den fria tanken. För det är också svenskt att tänka, och tala, fritt. Att obekymrat och högljutt ifrågasätta de ramar vi har och dem som sätter dem är det som kan utveckla oss och göra samhället bättre. Förhoppningsvis för alla.

Det hjälpte i och för sig inte Syed Latif, som utvisades efter sex år i Sverige när han sökte arbetstillstånd efter att ha skaffat jobb via fel sajt (Linkedin istället för Arbetsförmedlingen), att allt från politiker till krönikörer till kompisen på Facebook protesterade och pekade på det absurda i regelverket – men det kan förhoppningsvis vara en byggsten att ha med i bakfickan när nya paragrafer ska skrivas. Det går att förändra.

Annons

Kerstin Ekman skriver i ”Händelser vid vatten” om ett Sverige som en gång var, och om hur svårt det är för en nykomling att accepteras. Hon beskriver på ett ordrikt och osentimentalt sätt naturen så att läsaren både förförs och mår illa. Det är kärvt, oerhört vackert, smutsigt och fullt av lukter – och ingenting förändras. Luften står stilla.

Annie Raft, en av bokens huvudkaraktärer, kom till norrländska Svartvattnet när hon var ung och är inte ens som gammal ett med byn. Det räcker knappt att vara barnfödd där, och rätten att uttala sig om samhället - den kan man inte förvärva, den ärver man. Helst i flera led.

Om Annie berättas det föraktfullt och skrämt att ”hon sa att man inte fick glömma halvsvälten och lungsoten och incesten. När man tala om hur det var förr. Man fick inte bara prata om vilka arbetsmänniskor dom var. Vilka fina stenarbeten farfarn gjorde och visorna som mostern sjöng.”

Att bevara det svenska är att se hela bilden – inte minst det som har utvecklat oss. Folkhemsbygget ses ofta som något färdigt, och passé, när det i själva verket pågår. Vi är privilegierade på många sätt i vårt relativa välstånd. Och vi har välkomnat människor på flykt ända tills vi blev rädda. Men för vad, egentligen? Människor vi inte känner? Förändring? Jag blir också rädd ibland, orolig, otrygg. Det är mänskligt, men i min framtidsbild blir vi modiga igen. Genom att försöka bygga upp den goda självkänsla - som ofta har gjort svensken så självgod – igen, kan man jaga rädslan på flykten och våga bjuda in en främling. Det handlar om att se framåt, inte bakåt. Att lära av historien, men inte upprepa den.

”Är jag duktig är jag svensk, är jag högljudd är jag invandrare” säger Bahman Pourjanaki, utsedd till månadens Jönköpingsbo i maj av Jönköpings-Posten, i en intervju. Precis som Ekmans Annie ger han uttryck för att vissa rättigheter inte tillhör alla – att vara högljudd är en av dem. Jag hoppas att Bahman trots det höjer rösten när det behövs och att Annies likar inte tystnar. Att tillräckligt många andra har vett nog att låta saker förändras i stället för att stelna i något slags spegelbild av ett inbillat guldskimrande förflutet. Och sans nog att inse att det inte blir färdigt, det är inte perfekt nu heller – men det var sannerligen inte bättre förr.

Spelade det då verkligen så stor roll att vi halade den där flaggan den där bleka sommarnatten? Nej. Det är bara ett minne bland många andra. Och nu i efterhand tänker jag att det var missriktad respekt – vi såg bara tygstycket, inte de människor det representerade. Vi såg inte bortom regelverket och glömde bort villaägaren. Det gör förstås allt mycket enklare att bortse från individen - då för oss, i dag för alla dem som backar från medmänsklighet, solidaritet och empati. Enklare - men inte alltid riktigt klokt.

Man kanske skulle ta och hissa en flagga när vi firar nationaldagen i år - inte av några grumliga nostalgiska eller romantiserande tillbakablickande skäl, utan för att hålla fast den goda viljan. För att bevara det vi har uppnått – inte det vi en gång var.