Att läsa Skolverkets beskrivning av det humanistiska programmets innehåll med vetskapen att det nu läggs ned i Jönköping, är att läsa den sorgligaste runa över det finaste vi har i utbildningsväg.

Eller hade.

Egentligen vill jag bara gråta en stund över så trista fakta.

I veckan stod det klart att söktrycket varit för lågt – ergo ridå. Självklart. En klass utan elever är ju ingen per se (inte ens en halv fick man ihop) så Per Brahegymnasiet, där den skulle erbjudas, ställer in höstens kursstart med språklig inriktning. Den mot kultur var ur leken redan.

Nu är beskedet kanske ingen chock – för andra än den handfull besjälade individer som sökt. Trycket har varit vikande alltsedan programmet återinfördes i och med gymnasiereformen 2011 (under Jan Björklund som utbildningsminister). Och var under 2000-talet dessförinnan borttaget på grund av ett tillika för svalt intresse.

Själv var jag alltså en av de sista att dra på mig den vita mössan 1999 – som stolt företrädare för programmet. Jag hade skött mitt latin, mitt teckenspråk, min spanska och min franska. Jag skrek med emfas "humanist javisst" som alla andra av mina i huvudsak kvinnliga medstudenter. Lyckligt ovetande.

Jag är glad att det i Jönköping i dag kryllar av ungdom som vill ära sig om livsmedel, bygg och mopeder. Ni behövs!

Men jag är också glad att jag lyckades räta lite på min praktikant Elice Norrlins rygg, när hon lämnade kulturredaktionen i fredags. Hon hade just skamset medgett att hon sökt "någon flummig konstkurs" till hösten istället för Statsvetenskap som kamraterna. Vilket jag bara uppmuntrade. Alltså helhjärtat.

På kultursidorna ägnar vi oss åt de stora frågorna. Och livet där ute är ingenting utan de sköna konsterna eller diskussionerna om de eviga värdena. Betänk ett samhälle där ingen reflekterar.

Skolverket skriver:

Annons

"Inom humaniora studeras människan i samtiden och historien utifrån kulturella och språkliga perspektiv, lokalt och globalt, nationellt och internationellt."

De skriver:

"Språk är en förutsättning för att verka i en globaliserad värld."

De skriver:

"Genom utbildningens betoning på människans tänkande och skapande ska eleverna ges möjlighet att reflektera över etiska och filosofiska frågeställningar."

Det är inte utan att det skär i hjärtat. Att detta är ointressant för massorna. Men givetvis ingen idé att fara ut i något j´accuse – mot samtiden. Vem kan klandras för att lockas av... jobb?

Problemet är större än en generation. Varför attraherar inte de klassiska ämnena, ifrågasättandet av vad det är att vara människa, och språk? Är inte allt kommunikation i dag? Eller är det... teknik?

Talar vi med varandra för att vi kan, inte för att vi har något att säga?

Samtidigt: Lillebror som aldrig läser en dagstidning och som lever på att dra in klick till en kvällsdito tjatar på mig att skaffa Snapchat. I tjänsten skapar han, och andra, kreativa storys dagligen, om sina liv – i telefonen.

Som jag missar. Vad är det jag missar?

Ironiskt i sammanhanget, för oss som ännu följer press, är att nyheten kommer bara en dag efter Björn Wimans text i Dagens Nyheter med rubriken "Achtung, alla barn! Nu är det hög tid att börja plugga tyska". Den föranleddes förvisso av en sportreporters tillkortakommanden under en presskonferens men innehöll också referenser till Svenska Akademiens ständige Peter Englunds brev till Göteborgs universitets styrelse, i samband med nedläggningen av en rad språkkurser 2012.

Wiman skriver:

"...där han påpekade att språk- och kulturstudier inte är någon hobbyverksamhet.

I förlängningen handlar undervisningen i främmande språk också om svenskans ställning utomlands – ju mindre vi intresserar oss för de europeiska språken i Sverige, desto svårare blir det att intressera Europa för den svenska kulturen."

Ingen fara med det dock. Möjligheten för Jönköpings gymnasister att bli humanister må ha nedmonterats – på skoltid. Men ansvarsfulla småländska föräldrar kommer nu att göra våld på sin inre Gnosjöanda, släppa de egna skärmarna och rusa till humaniorans försvar. Det är min hopplösa övertygelse.