FÖRVÅNANSVÄRT NOG uppmärksammades detta knappast alls av det officiella Ryssland. Svaret på varför sätter fingret på ryssarnas ambivalenta hållning till sin moderna historia.

Kommunister demonstrerade i Moskva med inbjudna gäster från Kuba och Vietnam. På statlig TV visades en mini-serie om Lenin och en dokumentär om händelseförloppet under revolutionen. Det hölls en debatt där man slog fast Sanningen om den Ryska revolutionen. Men från officiellt håll var det tyst.

Kreml ville begränsa uppmärksamheten till dagarna före den 7 november, som enligt den tideräkning som gällde 1917 i Ryssland inträffade i oktober (därav Oktober-revolutionen).

Efter den 7 november var det dock återigen locket på från officiellt ryskt håll. Ett par dagar senare deltog president Putin på APEC:s toppmöte där han för övrigt återigen vägrade att erkänna rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet.

DET RYSKA FOLKET är mycket medvetet om sin historia och makten drar sig inte för att använda den i propagandasyfte. Men presidenten har, av uppenbara skäl, problem att hantera den ryska revolutionen.

Detta har inte bara att göra med att makten till varje pris vill undvika händelser liknande den orangea revolutionen i Ukraina eller den rosa motsvarigheten i Georgien.

Presidenten har ägnat snart 17 år åt att konsolidera makten kring sin egen person, att begränsa yttrandefriheten, förhindra politisk konkurrens, rusta upp försvaret och stärka säkerhetstjänsten.

I ett berömt tal från 2005 hävdade president Putin att Sovjetunionens sammanbrott var den största geo-politiska katastrofen under 1900-talet. Ändå väljer presidenten alltså inte att lyfta fram startskottet till det som senare skulle bli Sovjetunionen.

Annons

Han tar inte tillfället i akt att lyfta fram de tekniska landvinningarna, steget från ett agrart bondesamhälle till en industriell stormakt, kampen mot analfabetismen och rymdkapplöpningen med USA. Inte heller att Sovjetunionen var en av två supermakter och en progressiv kraft som utövade en lockelse på miljontals socialister världen över.

Det är givetvis detta som Putin och miljontals ryssar anser gick förlorat med Sovjetunionens undergång.

MEN DET ÄR omöjligt att nämna framstegen utan att gemene ryss samtidigt tänker på Gulag med minst 15 miljoner döda människor, tvångskollektivisering, massvält, deportationer och utrensningar och under stagnationen på 1970- och 80-talen varubristen, omfattande miljöförstörelse och överallt och hela tiden rädslan.

Alla ryssar har en släkting som har drabbats av den sovjetiska repressionen.

Därför är det lätt att förstå att Makten väljer att låta Lenins och bolsjevikernas maktövertagande år 1917 passera i tystnad.

Samtidigt pågår dock en oroväckande tendens där Stalins terror slätas över och förminskas, en rörelse som underblåses av Kreml.

Minnet av det andra världskriget hålls vid liv genom en strid ström av filmer och de pampiga hyllningarna på Röda Torget på Segerdagen den 9 maj. Stalin var den som vann kriget, som mötte och slog tillbaka hotet från Väst, vilket idag stavas NATO. Så lyder budskapet.

RYSSLAND HAR aldrig gjort upp med arvet efter Lenins och Stalins grymheter, det som händelserna i oktober 1917 senare ledde fram till.

Västtyskland genomgick det som benämns Vergangenheitsbewältigung från slutet av 1950-talet och framåt.

Landet gjorde upp med nationalsocialismens grymheter och det fördes och förs en omfattande debatt om hur detta kunde tillåtas hända i det som måste betraktas som Europas främsta kulturnation.

Embryot till sådana diskussioner fanns i det demokratiska landskap som växte fram under president Jeltsin. Samtidigt som Ryssland blir mer och mer auktoritärt har en sådan diskussion blivit mindre och mindre välkommen.

Det är lätt att inse riskerna med en sådan ovilja att försöka lära sig av sin historia.