Tio dagar senare skrev Jönköpings-Posten att Gud måste tillstädja att denna jätteolycka skedde. Tidningen rapporterade också om en religiös väckelse i den tyska armén. Följande dag skrev Valfrid Södergren i sin krönika att kampens höjdpunkt närmade sig. Ententemakterna höll samman och hade nu ett övertag. Södergren menade att rapporterna från Tyskland och Österrike-Ungern var mindre pålitliga.

Frågan om en uppgörelse med Storbritannien blev alltmer brännande. Det handlade allt mindre om sympati eller antipati för en av de krigförande, utan nu gällde det en svår och ökande livsmedelsbrist i Sverige. Jönköpings-Posten stod på sig och menade att det skulle vara fel att böja sig för England. I en senare artikel hävdades det att England inte lyckats knäcka Tyskland. Nu fanns det åter gott om livsmedel där. Budskapet till Sverige var att vi inte fick bli beroende av England (4/12 och 11/12).

Mitt i alla årets hemskheter kunde också finnas utrymme för idyll. Den 4 september berättades att Jönköpings-Posten hade anordnat fest för de gamla i Stadsparken.

Vid årets slut (21/12) gick Jönköpings-Posten till storms mot en »kristendoms- och nykterhetsvänlig tidnings« julnummer. Tidningen nämndes inte vid namn, men det var Jönköpings Läns Tidning, och anledningen till angreppet var att Jönköpings Läns Tidning hade lyft fram författaren Ludvig Nordström.

1917 och 1918 var ett par av 1900-talets mest dramatiska år i Sverige. Det fanns i Jönköping liksom på andra håll en särskild brödbyrå med uppgift att rättvist fördela det knappa brödet. I Jönköping förestods brödbyrån av stadsfogde K. A. Rundbäck, tillika ordförande i Jönköpings missionsförening. Senare utfärdades en kungörelse om samhällets fördelning av spannmål (5/1 och 19/2).

De dåliga tiderna märktes i Jönköpings-Posten. Tidningen hade nu på grund av pappersbrist och pappersfördyring ofta endast fyra sidor. Detta innebar också en väsentligt mindre rapportering från kriget. En annan konsekvens blev att »Predikoturer« och »Sammankomster« endast infördes en gång gratis (2/1 och 9/1).

Jönköpings-Posten angrep ententen, som hade avvisat ett fredsanbud från centralmakterna, och menade att ett oerhört ansvar för krigets fortsättning nu låg på ententen (8/1). Strax därefter ställdes frågan om Ryssland var på fallrepet, och ytterligare en fråga var om kriget skulle utvidgas till Amerika. De diplomatiska förbindelserna mellan Amerika och Tyskland avbröts (30/1 och 5/2).

Moraliska fördömanden och krigsoro blandades. Den 14 februari angreps »det slösande och otyglade nöjeslivet i tider som dessa«, och två dagar senare ställdes frågan »Hur skall det gå?«

Hur skall det gå för Sverige? Det är för oss den stora frågan. Skall Gud i sin stora nåd hålla krigets fasor borta från våra landamären? Man har skäl att med oro göra sig denna fråga, när man ser på det sedeslösa lif som föres i detta land. Har icke njutningslystnaden i dess olika former tagit en utveckling fullt jämförlig med hvad man bevittnade i det gamla Rom, det gamla Babylon och andra riken kort före deras undergång.

Annons

Den mest akuta frågan i Sverige gällde emellertid ministären Hammarskjölds fortlevnad. Jönköpings-Posten fortsatte in i det sista att försvara statsministern och hans regering. Tidningen skrev att otack var världens lön och att Hammarskjöld under otroliga svårigheter bevarat vårt land från krigets fasor. En uppgörelse med England skulle göra Sverige beroende av detta land. Men en kort tid efter denna artikel blev regeringskrisen ett faktum, och Jönköpings-Posten skrev att den förorsakats av »den hänsynslösa och ansvarslösa oppositionspolitiken« (3/3 och 12/3). Den omedelbara anledningen till regeringens avgång var en nedsättning av anslaget till försvarsberedskapen, men i botten låg ett djupt missnöje från liberalers och socialdemokraters sida med det sätt som handelsförhandlingarna med Storbritannien skötts.

Jönköpings Läns Tidning hävdade att livsmedelskrisen berodde på regeringen och att den inte varit vuxen sina uppgifter. Samma uppfattning hade den förre jordbruksministern Petersson i Påboda, som senare skrev i tidningen (5/3 och 2/4).

Den nya ministären leddes av högermannen Carl Swartz, och Arvid Lindman blev utrikesminister. Ungefär samtidigt skedde februarirevolutionen i Ryssland. Tsaren avsattes, och man kunde hoppas på en utveckling mot demokrati i landet. Strax därefter gick USA med i kriget mot Tyskland.

Paul Waldenström fortsatte in i det sista att skriva om Gud och kriget. Han ställde frågan om vi skulle be Gud om fred och svarade: »Må Guds folk i vårt land rätteligen vakna upp och besinna att Herren är Gud, han och ingen annan.« Tre månader senare avled Waldenström, och hela första sidan i Jönköpings-Posten ägnades åt hans gärning och bortgång, detta trots pappersbristen (13/4 och 16/7). Som tidigare nämnts stod Waldenström och Josef Hamrin varandra nära. Waldenström var också nära vän med riksdagsledamoten Erik Räf. De två brukade i Stockholm promenera med varandra och samtala. Räfs dotter var Paul Waldenströms sekreterare.

I slutet av april blev livsmedelssituationen i Sverige mycket svår. Demonstrationer ägde rum på flera platser, och Jönköpings-Posten rapporterade från Stockholm, Västervik, Borlänge, Åtvidaberg och Sävsjö. Hjalmar Branting och borgmästaren Carl Lindhagen talade i Stockholm. Följande dag demonstrerades i Jönköping och Tranås med krav på mera mat, mera bröd. I Jönköping företräddes demonstranterna av socialdemokraternas ledare Carl Gustafsson, och udden var riktad mot regeringen Hammarskjöld. Man krävde en handelsuppgörelse med England. Sedan följde demonstrationer i Vetlanda och Huskvarna. I Jönköping uppvaktades landshövdingen av en kvinnodeputation under Elin Neuman, en tidig kvinnlig fackföreningsledare och maka till Smålands Folkblads chef. Landshövdingen lovade att ingen försäljning av öl och vin skulle ske under de närmaste dagarna. Från landshövdingen tågade kvinnorna till Brödbyrån, där de lade fram sin sak för K. A. Rundbäck (20/4, 23/4, 24/4, 26/4, 1/5, JLT 25/4).

Nödsituationen och oroligheterna ledde till ett rekordstort deltagande i förstamajdemonstrationerna i Jönköping, 4 200 personer. Det främsta kravet var »Gif oss bröd!« Talare var lektor Wilhelm Björck. I Stockholm hyste de styrande stor oro inför den 1 maj. Man undrade om situationen skulle kunna bemästras, men inte minst tack vare Hjalmar Brantings insatser lyckades man med detta.

När man i efterhand studerar dessa hungerdemonstrationer slås man av att det inte var mycket de styrande kunde erbjuda. Man kan dock jämföra med det så kallade brödupproret i Jönköping 1855, alltså 62 år tidigare. Då klagades över hur dyrt brödet hade blivit, och inte minst utsattes spannmålshandlarna för de fattigas vrede. Men vid det tillfället tillkallades militär, som gjorde bajonettutfall mot demonstranterna, 46 av demonstranterna dömdes, sex av dem till åtta års straffarbete. Hungersnöd fanns också 1917, men de styrande betedde sig klart mer civiliserat än 62 år tidigare.

Under år 1917 uppstod tre nya riksdagspartier. En av nykomlingarna hade sin grund i att det stora socialdemokratiska partiet splittrades, och ett vänstersocialistiskt parti bildades vid sidan om majoritetsgrupperingen. Jönköpings socialdemokratiske riksdagsman, Thure Widlund, slöt sig till det nya partiet och utkämpade en häftig strid mot Smålands Folkblad, som stannade i Brantings parti. Ny socialdemokratisk riksdagsledamot blev i valet 1917 möbelsnickaren Erik Fast från Nässjö, som kom att göra en långvarig insats i riksdagen och för Sveriges landsting.

De två andra nya riksdagspartierna var jordbrukarnas riksförbund och bondeförbundet; det sistnämnda kämpade om samma väljare som Jönköpings läns valmansförening.

En artikel i Jönköpings Läns Tidning avslöjade en meningsskiljaktighet inom valmansföreningen. Josef Hamrin hade varit i Norra Unnaryd och talat och där pläderat för att tidsläget gjorde att högern måste acceptera reformer. JLT höll med men hänvisade till att i riksdagens konstitutionsutskott satt Ekman, Mentzer och Räf, alla från valmansföreningen, men de motsatte sig alla förändringar bland annat av den kommunala rösträtten (13/4).

Strax därefter ägde en våldsam polemik rum mellan Jönköpings-Posten och Jönköpings Läns Tidning. Jönköpings-Posten skrev att Jönköpings Läns Tidning redigerades av en ung man som tillhörde det socialdemokratiska partiet. Alltså var tidningen inte längre liberal. Den kallade sig kristlig men sades prisa både vin och fri kärlek. Jönköpings Läns Tidning menade att Jönköpings-Postens utfall berodde på att tidningen inte ville tillåta något angrepp på Hjalmar Hammarskjöld (J-P 5/5, JLT 7/5 och 9/5).

Om en lokal nyhet berättades i Jönköpings Läns Tidning men inte i Jönköpings-Posten. Biografen Röda Kvarn invigdes i början av året. Där visades »Vingarna« i regi av Mauritz Stiller. Skådespelaren Viktor Sjöström var när-varande vid invigningen och läste upp en prolog (10/1).

Fortsättning följer...