Mattias Fyhr är lärare och forskare i litteraturvetenskap vid Jönköping University. Han har nyligen gett ut ”Svensk skräcklitteratur 1 - Bårtäcken över jordens likrum” som är den första delen av två i det som är tänkt att bli ett standardverk om svensk skräcklitterär tradition. Bokens vetenskapliga värde bör bedömas av andra professionella litteraturvetare, men jag har inte lyckats hitta annat än tystnad från det hållet. Det hänger förmodligen samman med den finkulturella arrogans som författaren menar är typisk för akademins förhållande till skräcklitteraturen.

När jag nu skriver om Fyhrs bok är min utgångspunkt den nyfikne potentielle skräckläsarens. Min erfarenhet på området är liten och min grundinställning en aning skeptisk. Men jag har hört och sett Fyhr smyga in entusiastiska referenser till skräcklitterära verk i diskussioner om annan litteratur. Han har gjort det med stor stilistisk elegans. Nu är jag nyfiken på om han kan få mig verkligt intresserad av genren och om hans språkliga spänst finns kvar också i lite tyngre vetenskapliga texter som denna.

Svaret på den sista frågan är i stort sett ja.

Annons

Fisförnämt

Mattias Fyhr irriterar sig på ett par företeelser på ett sätt som piggar upp: det historielösa och det fisförnäma. John Ajvide Lindqvist får stå för det historielösa. I ett citat från 2004 tycks han mena att svensk skräcklitteratur börjar med honom själv. Fyhr ägnar sin bok åt att motbevisa honom. För det fisförnäma, mitt uttryck men författarens andemening, står majoriteten av litteraturvetarna. De rynkar på näsan åt Fyhrs favoritgenre och håller dessutom med Lindqvist om att det inte finns någon svensk skräcklitterär tradition. Också de måste alltså motbevisas. Vad jag förstår lyckas ”Bårtäcken över jordens likrum” med den saken - och då sträcker sig boken bara fram till 1850. Resten av bevisföringen kommer senare.

Efter en stringent akademisk definition av begreppet ”skräck i konsten”, som jag här hoppar över, börjar Fyhr sitt botaniserande. Ett par sidor ägnas medeltida sagor, sen hamnar vi i 1600-talet hos Urban Hiärne, naturforskare och bekämpare av häxprocesser, men också författare till Sveriges första skräckdrama ”Rosimunda”. En vålnad dyker upp redan i första akten; det blir många under den fortsatta läsningen. Fyhr analyserar verket och konstaterar att det i dag är bortglömt.

Bortglömda författare

Mycket har glömts av litteraturhistorikerna, visar det sig, både hela författarskap och de delar av erkända författares produktion som inte är fina nog. Fyhr väcker liv i det glömda. Här passerar Gustaf III förbi med dramat ”Den svartsjuke napolitanar´n”, Johan Henrik Kellgren med skräckballaden ”Fredrics Wålnad”, Anna Maria Lenngren med flera skräckballader, Erik Johan Stagnelius med dikter, ballader och dramerna ”Blenda”, ”Glädjeflickan i Rom” och ”Riddartornet”.

Dessutom för mig okända författare som till exempel Constans Pontin (1819–1852). Att denne är helt bortglömd beror enligt Mattias Fyhr, förutom genreförakt, på att han var konservativ när man skulle vara liberal. Det verkar troligt, kulturparnassen har alltid varit politiskt konjunkturkänslig. Jag tror man kan jämföra med hur 1900-talets svenska arbetarförfattare gradvis retuscheras bort i den nyliberala värld där vi nu befinner oss.

Det får räcka så, mitt intresse är väckt och jag tror jag börjar med Stagnelius. Så får vi se om jag kan utvecklas till ett fan av Ajvide Lindqvist och Mats Strandberg. Vad gäller Fyhr ser jag fram mot nästa del och vad som där kommer att sägas om till exempel Selma Lagerlöf och August Strindberg. Och ni som redan är vana skräckläsare, hemtama med Lindqvist, Strandberg och engelskspråkig skräck, läs Mattias Fyhrs bok. Det är alltid bra att veta i vilket sammanhang man ingår.