NY BOK

"Om detta talar man endast med kaniner"

Anna Höglund

Lilla Piratförlaget

Ålder: 13-15 år

Kaninen i boken jag håller i kallas i förlagets medskicksbrev för "högkänslig". På första sidan står det: "Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast". Och där är tonen satt.

Anna Höglund är genial. I "Om detta talar man endast med kaniner" har hon skapat en finstämd berättelse ur ett outhärdligt plågsamt perspektiv för dig som förälder, levererad med ett, inbillar jag mig, intimt tilltal, för den som är tonåring. Jag reder inte riktigt ut den. Samtidigt som jag tänker att precis alla borde läsa den –för att de då skulle förstå något.

Bilderna är mörka. En blandning av måleri, kollage och foto. Bokens matta sidor är onumrerade. Ena sidan av varje uppslag bär några rader text, den andra en illustration. Det är helt klart ingen vuxenbok ändå hajar jag till inför Lilla Piratförlagets uppmaning, "Från 12 år". Borde man inte behöva vara äldre? För den här sortens tungsinne?

Anna Höglund är mångfaldigt prisad. 1992 fick hon bland annat Augustpriset tillsammans med Ulf Stark för "Kan du vissla Johanna". Hon är även författare till exempel till böckerna om Mina och Kåge (för 3-6 åringar) och kom i våras ut med boken "Vad säger ett russin", med ljudhärmande illustrationer för de allra minsta läsarna. Men den här gången har hon alltså skrivit och ritat en kanin, som inte mår särskilt bra.

Annons

Att huvudpersonen är just kanin och föräldrarna mycket grå och okänsliga människor och att den enda ljusa bild med värme som finns i boken skildrar en kaninmamma på en blomsteräng med sin unge på magen, gör förstås kaninens känsla av utanförskap obönhörligt klar. Som mor är det terror att tänka sig något liknande.

Som tur är finns det en morfar. Som är samma. I alla fall i tre sekunder en gång. Och det räcker långt.

Det är också tur, för läsaren. För jag börjar snart gråta här annars.

Vad ska vi då ta med oss av läsningen?

Jag tänker att man alltid måste lyssna. Vara lyhörd. Kanske inte som kanin, hon (eller han?) hör för bra och högkänsliga krossas i den här världen. Utan mer som dennes morfar.

I somras såg jag "Världshistorien på 90 minuter" på SVT Play och senare i mitt Facebook-flöde såg jag en vän som sett den med, och som kommenterade glatt: "Vi är alla stjärnstoff!". Det var dokumentärens poäng. All energi i världen kommer ur den allra första Big bang. Vi är stoff som stjärnor är gjorda av.

Det fattar även kanin på sista sidan och säger att allting hänger ihop, trots allt.

Jag lägger boken ifrån mig med blandade känslor. Men när jag under måndagen läser tenoren Rickard Söderbergs nyskrivna blogginlägg om hatet han som homosexuell möter varje dag, och mött sedan barndomen, blir allt så tydligt.

Vi ger våra barn den här världen och de här och de här känslorna. Vi är inte riktigt kloka.

Bok