Bland dem som yttrade sig över den avlidne var statsminister Per Albin Hansson, som sade att de två var från partier, som inte nämnvärt samarbetat, de var också av olika kynne. Men han berättade även att han med glädje mindes bemödanden 1929 att återställa vänstersamverkan, liksom förhandlingar i samma syfte 1932. Då hade sådana sidor kommit fram som befordrade det mänskliga närmandet. »Starkt kände jag detta mänskliga gemensamma vid en långpromenad i Borgholm, där Felix Hamrin och jag sökte komma till rätta med det nya läge som skapats genom 1932 års val och 1933 års riksdagshändelser.«

Sam Larsson framhöll att Felix Hamrin var oförliknelig som trofast vän. Trofasthet i livets alla skiften var också Felix Hamrins främsta dygd. »Alltför väl, kan man tycka, dolde han bakom en kantig och sträv yta det varma sinnelag, som under stundom lyste igenom: att han innerst var en verkligt god man.«

Bondeförbundaren Petrus Nilsson i Gränebo sade att så snart som Felix Hamrin kunde lösgöra sig från det politiska arbetet reste han ner till sin sommarbostad »Stugan« på Kronobäcks gård vid en vik i Mönsterås skärgård. Där kopplade han av från de politiska striderna och ägnade sig åt en mera fri tillvaro i hägnet av sin familj.

Socialdemokraten Erik Fast berättade att han sedan 1918 varit riksdagskamrat med Felix Hamrin. Båda tillhörde »1933 års välfärdsutskott«. Det var klart att det i fråga om en så stridbar man som Felix Hamrin ofta stått strid kring hans namn, och själv hade Fast vid flera tillfällen skiftat hugg med honom. Inte minst på det sättet hade han lärt att värdesätta Hamrins stora arbetsförmåga och kunnighet.

Direktören Ivar Neuman hade känt Felix Hamrin i mer än 30 år. I rösträttskampen hade de stått på samma sida. Hamrin hade av den gamla högern varit en illa sedd, ja till och med stundom hatad person. Han var lika oförvägen i den politiska kampen som någonsin en socialdemokrat kunde vara. Hans gärning var av aktningsvärda mått, men Neuman ville främst lyfta fram att de två haft samma syn på missförhållandena i samhället, och vidare »det temperament, den lidelse varmed Felix Hamrin deltog i den gemensamma striden, ett temperament f.ö. som mera överensstämmer med den lynnesart som ofta påträffas i min egen bohusländska hembygd än i Småland, ett temperament jag alltid trivts med«.

Felix Hamrins gode vän G. O. Johanson-Gerdner sade att det var i den religiösa verksamheten de två först lärt känna varandra och därefter var det i hög grad inom politiken.

Hur många gånger ha vi icke i våra familjer tillsammans sjungit:»I sorg och nöd, i liv och död / Hjälp oss att trogna vara / O Gud, att så vi vara må / Städs redo hem att fara. / Till fridens hem, till fridens hem vi skynda.« Lycklig Du käre vän som fick gå direkt från arbetet till detta fridens hem.

Pastor Sandmark i Jönköpings stadsmissionsförening berättade att vid Jönköpings ansgariiförenings ungdomsläger på Visingsö hade Felix Hamrin sagt:

Ungdom, glöm aldrig att det är eder stolthet att vara medborgare i Guds rike. Av allt det värdefulla som livet skänkt mig, från den ringa uppgiften till landets högsta ämbete har intet varit så värdefullt för mig som det himmelska medborgarskapet.

Annons

Påföljande fredag ägde jordfästningen rum, och Jönköpings-Posten rapporterade att landshövdingens jordafärd blivit en gripande sorgehögtid. Först hölls en andaktsstund för de närmaste på residenset, och sedan gick sorgetåget mot Immanuelskyrkan. I täten gick riksdagsmannen Oscar Carlström och direktören Arvid Lindfelt som prestaverande. Därefter följde i ordning landsstaten samt till länsstyrelsen närmare knutna ämbets- och tjänstemän, vidare represen-tanter för hovrätten och domsagorna i länet, för Smålands artilleriregemente, Jönköpings-Kalmar regemente och Göta ingenjörskår, för landstinget, för städernas styrelser och verk och särskilda tjänstemän, vidare direktionen för Ryhovs sjukhus, läkarna och prästerskapet, för läroverken, lantmäteristaten, riksbanken, för statens kommunikationsverk, för skogsstaten, stadsfullmäktige i Jönköping samt representanter för övriga kommuner, vägdistrikt och andra kommunala förvaltningsenheter, för skogsvårdsstyrelsen, hushållningssällskapet, handelskammaren, representanter för aktiebolaget Felix Hamrin & Co samt för övriga bolag och sammanslutningar, bland annat ett hundratal tempel-riddare, samt enskilda personer.

I Immanuelskyrkan hade länsarkitekt Malte Erichs komponerat en ståtlig dekoration. Rektor Gustaf Mosesson från Missionsförbundets missionsskola på Lidingö var officiant vid gudstjänsten, och han talade om Felix Hamrin som en kristen patriot. Därefter följde minnestal och kransnedläggningar, och till sist tackade å släktingarnas vägnar aktuarie Martin Söderquist, en man som hörde till den Cedergrenska släkten och senare, 1950–1962, blev folkpartistisk ledamot av riksdagens första kammare.

Något återstod även efter denna ståtliga jordfästning. Felix Hamrin skulle också begravas, och det skedde i Svanhals, den östgötasocken varifrån hans hustru ursprungligen kommit. Där kan på gravstenen läsas:

FELIX HAMRIN

1875–1937

Köpman

Riksdagsman

Statsråd

Landshövding

MEDBORGARE I GUDS RIKE

Felix Hamrin hade själv formulerat gravskriften – det framgår av en lapp i hans plånbok, där han ger anvisningar om sin begravning och som finns i hans kvarlåtenskap. Det är naturligt att ställa frågan om gravskriften är maximalt anspråksfull eller om det även finns ett mått av ödmjukhet i skriften.

Det är nog fråga om det sistnämnda. De fyra första titlarna andas stolthet. Han var den förste köpmannen »vid Konungens rådsbord«. Han var vidare en garvareson som nått de högsta ämbetena i Sverige: statsråd och landshövding. Men de ord som mest förvånar är »MEDBORGARE I GUDS RIKE«. Här kan erinras om att Felix vid broderns begravning sagt att denne högst skattade medborgarskapet i Guds rike, och han sade också till Ansgariiföreningens ungdomar på Visingsö att det himmelska medborgarskapet var det viktigaste av allt. Så rimligen bör gravskriften tolkas så att den man som här vilar på Svanhals kyrkogård hade nått rikets högsta ämbeten, men viktigast av allt var att han var medborgare i Guds rike, och i den delen var han jämställd med alla Herrens övriga trogna.

Två bröder – Josef och Felix Hamrin.

En summering. De båda bröderna Josef och Felix Hamrin hade med sig ett starkt, livs-  avgörande arv hemifrån. De hade en personlig gudstro, fördjupad  genom frälsningsupplevelser i unga år. Av släktens historia hade de kunskap om spritens förbannelse. Genom faderns erfarenheter visste de också hur viktigt det var med ordning och reda. Inget slarv fick förekomma i ekonomiska angelägenheter.

Likheterna mellan bröderna är stora och bör inte skymmas av de stundom iögonenfallande motsättningarna dem emellan. De var allvarliga, ytterst arbetsamma män med i grunden likartade värderingar. Båda satte familjegemenskapen högt, och båda var familjefäder av gammalt slag. Detta kunde leda till slitningar i respektive familj, men familjesammanhållningen synes ändå ha varit mycket stark.

Båda var präglade av 1800-talets väckelserörelser, en pietism kombinerad med erfarenheter från Frälsningsarmén. En andlig hemvist för Josef Hamrin var Jönköpings missionsförening, senare Svenska alliansmissionen. Dock stod han Paul Waldenström mycket nära. Däremot var han kritisk mot alla tendenser inom Missionsförbundet att avlägsna sig från en fundamentalistisk bibeltolkning.

Felix Hamrins andliga hemvist var Missionsförbundet. Skillnaden mellan de båda samfunden var inte stor, och flera gånger kom tanken upp att de borde gå samman. Genomgående var Josef Hamrin motståndare till en sådan förändring. En påfallande skillnad mellan samfunden var att Jönköpings missionsförening/Alliansmissionen i huvudsak var en regional sammanslutning, medan Missionsförbundet hade riksomfattande verksamhet. Här ligger också en skillnad mellan bröderna. Josef Hamrin kom att bli av mycket stor betydelse för staden och bygden, medan Felix Hamrin hade nationen som sitt verksamhets-fält.

Båda bröderna var mycket kritiska mot allt som tycktes innebära moralupplösning eller som kunde hota en gammaldags moral. Särskilt i Jönköpings-Posten märktes länge en kritisk inställning till modern litteratur och än mer ett avståndstagande till teater och film. Efter hand accepterades emellertid idrotten som en viktig och potentiellt god samhällsföreteelse.

I politiskt avseende arbetade de två bröderna under 29 år i skilda organisationer, Josef i Jönköpings läns valmansförening, Felix i Frisinnade landsföreningen. Endast under Josefs sista fyra månader tillhörde de samma parti, folkpartiet. Tillhör man olika partier är det naturligt att motsättningarna kan upplevas som svåra, och så var det för bröderna Josef och Felix, men ser vi på substansen i ställningstagandena blir inte skillnaden så stor. Båda ville ha en rusdryckspolitik som var så restriktiv som möjligt, alltså helst förbud. Båda var skeptiska till samarbete med socialdemokraterna, vilket kan tyckas överraskande i Felix fall, eftersom han ansågs höra till de frisinnades vänsterflygel. Han var länge försvarsnegativ, däremot antisocialist i fråga om ekonomisk politik och näringspolitik.