Eyvind Johnson var kritisk mot Oxfordgrupprörelsen. Det framkommer i hans roman Nattövning, som utkom 1938. Kritiken finns även i Krilons resa från 1942, där en man som liknar Sven Stolpe har en föga smickrande roll.

August E. Lernberg fortsatte att vara en av de mest positiva till Oxfordgrupprörelsen. Han skrev om Oxfords fyra absoluter och hävdade att allt var baserat på evangelierna (1/11 1938). I en ledare kritiserade Jönköpings-Posten de bokrecensenter som tidigare lovordat Bertil Malmberg men som blivit kritiska när Malmberg gått över till kristendomen, och Yngve Hamrin recenserade, givetvis positivt, Ronald Fangens nya bok Kristendomen och vår tid (16/11 och 20/12 1938).

Under sommaren 1939 rapporterade Harry Blomberg att Stockholms arbetarkommun haft friluftsmöten med temat moralisk upprustning. Blomberg menade att även stater borde föra den kampen och han ansåg att sann demokrati och sann kristendom var synonyma begrepp. Några dagar därefter pläderade JP för Frank Buchman som fredspristagare (22/6 och 29/6 1939).

Baptisterna höll en världskongress i USA sommaren 1939, och många med anknytning till JP var där, bland dem den tämligen nytillträdde medarbetaren Sture Matsson, engagerad i MRA. Han skrev att USA nu hade sin kallelses stund, och han rapporterade om Oxfordgrupprörelsen och Buchman i det stora landet (27/7 1939). JP hade nu börjat använda det nya begreppet moralisk upprustning och under rubriken »Kristendomen och den moraliska krisen« skrev tidningen den 17 augusti att behovet av moralisk upprustning förelåg i hög grad också i Sverige.

 

Kyrkohistorikern Anders Jarlert har vetenskapligt behandlat Oxfordgrupprörelsen, i första hand fram till världskriget. Likaså har förre biskopen Martin Lind kommit in på ämnet, då han gett en översikt över de kyrkliga förhållandena i Lunds stift under 1930-talet. Båda talar om Frank Buchmans politiska naivitet, som ledde honom att ta kontakt med nazistiska ledare. Särskilt graverande var ett uttalande efter Berlinolympiaden: »I thank heaven for a man like Adolf Hitler, who built a front line against the anti-Christ of Communism.« Buchman tillhörde de icke ovanliga, som var så mycket antikommunister att de kunde ha förståelse för nationalsocialismen.

Det framgår hos Jarlert att Oxfordgrupprörelsen fördelade nyckelpersoner landskapsvis. Till de ledande i Småland hörde Yngve Hamrin. Dit hörde också rektorerna Hjalmar Bjurulf och David Estborn samt missionärs- och läkarparet Lars och Lydia Vitus. Ytterligare ett namn är av intresse: Rakel Kullgren. Hon var missionärsdotter och Jönköpings läroverks första ordinarie kvinnliga adjunkt, en tjänst som hon hade tillträtt 1936. Hon var en av initiativtagarna till »en morgonbön före den vanliga morgonbönen, då lärare och elever bekände sina synder för varandra« enligt Oxfordgrupprörelsens mönster. Efter ett par års tjänstledighet begärde hon avsked 1946 för att ägna sig »åt allmänt moraliskt fostrande uppgifter«. Då hade hon gift sig med en annan förgrundsgestalt inom MRA, Sven Fraenki.10

 

Mer om kristen tro och kyrkor

Det fanns flera återkommande inslag i Jönköpings-Posten som markerade tidningens starkt kristliga karaktär. Varje nummer innehöll »Dagens ord«, som bestod av bibelord med en kort utläggning. »Dagens ord« var inte av så gammalt datum. 1934 invaldes Efraim Palmqvist i Halls bolags styrelse. Han var engagerad i Alliansmissionen, och med hänvisning till Svenska Morgonbladet föreslog han ett dagligt »Dagens ord«.11 Så blev det, från och med den 19 november 1934.

Inför varje söndag och helgdag var dessutom en längre betraktelse införd, till en början på ledarsidan. Före de stora kristna högtiderna, jul, långfredag, påsk och pingst, blev den ledande artikeln en engagerad kristen bekännelse och predikan. Ibland var det en utomstående präst eller predikant som skrev dessa ledare. Till exempel skrev Ernst Sandgren, kyrkoherde i Ölmstad, den ledande artikeln inför påsken och inför domsöndagen 1935 (20/4 och 23/11 1935). I nyhetsstoffet riktades stor uppmärksamhet mot vad som hände inom de olika församlingarna, nya pastorer hälsades välkomna, äldre pastorer avtackades, nya missionshus/kyrkor uppfördes. God service gavs i fråga om predikoturer.

Man skall också hålla i minnet att Jönköpings-Posten ända till den 5 november 1959 hade annonser på sin första sida. Nyheterna kom inte förrän inne i tidningen. Bland annonserna på sidan fanns många dödsannonser. I flera fall fungerade var och en av dessa dödsannonser som en minipredikan inte bara om livets korthet utan även om vad som väntade efter graven. Om vi tar som exempel den 17 maj 1938, talade sju annonser om att den döde

 

insomnade lugnt och stilla i full trosvisshet

idag fått flytta hem till Jesus

idag flyttat hem till Gud

avled i tron på sin Frälsare

insomnat i den eviga vilan

har gått till en bättre värld.

Hennes sista ord »O Jesus,

jag längtar att helt bliva din«.

 

Annons

Ibland förkunnade Jönköpings-Posten med nästan brutal uppriktighet att det var framförandet av det kristna budskapet som var tidningens viktigaste uppgift. Sålunda skrev JP den 4 januari 1937 i viss polemik gentemot platskollegan Smålands Folkblad att tidningens nuvarande redaktör menade att pressfrihetens största friheter var »inneslutna i den möjlighet som det tryckta ordet ger oss att föra en levande personlig kristendoms talan. Vid sidan om den uppgiften te sig alla andra frågor och frågeställningar små och oväsentliga«, och det sker i bygder, »som genom Guds nåd – men icke genom några biograf- och teaterkonster! – förvandlats till de allra ljusaste kulturbygder«.

Det som predikades var en gammaldags kärv kristendom med anknytning både till tidig pietistisk väckelse och till moralisk upprustning. Det var fråga om moralisk upprustning innan begreppet existerade. Den 9 mars 1935 skrev JP under rubriken »Kristen värnplikt«:

 

Ett hemskt och ödeläggande nedrivningsarbete pågår, förteget och tolererat av en stor mängd kulturpersonligheter, ämbetsmän och lärare i ansvarig ställning. Den moderna hedendomen sticker upp sitt huvud. Den fräcka cynismen är dess mest utmärkande egenskap. [– – –] Striden mellan hedendom och kristendom är påbörjad. [– – –] En var har sin plats i ledet. Upp fördenskull till kristen värnplikt!

 

Inför sommaren varnade tidningen för »dansbaneeländet«. Budskapet var att det moderna nöjeslivet var livets fiende. Till dansbanorna tycktes dräggen med förkärlek samlas. »Våra kristliga församlingar böra göra något för att stävja nöjeslivet på landsbygden. Upp till helig kamp nu i sommartid!« Ett år senare uttrycker JP sin glädje över att den socialdemokratiske landshövdingen Malte Jacobsson gått i spetsen mot dansbaneeländet (15/6 1935 och 23/5 1936).

Inför en böndag 1936 skrev tidningen att det som framför allt behövdes var en Guds besökelse till väckelse och frälsning (2/5 1936). Efraim Palmqvist knöt an till den kristna världsmissionen och såg att överallt trängde sig en antikristlig rörelse på med våldsam kraft (15/7 1936). När året 1936 gick mot sitt slut skrev August E. Lernberg att den kristliga tidningen inte förpestade sina hem med annonser om »dans, biograf och andra mindervärdiga nöjen«, och när kristna ledare omtalade sina förhoppningar inför år 1937 var det i första hand en religiös förnyelse som önskades (23/12 och 31/12 1936).

Våren 1937 ägde en radiodebatt rum om kyrkan och det religiösa livet. Deltagare var redaktör Rickard Lindström, professor Torgny Segerstedt, domprost Yngve Brilioth, kyrkoherde Bengt Jonzon och filosofie kandidat K. G. Hildebrand. JP refererade (1/5 1937).

Lernberg angrep under sommaren 1937 kraftigt Emanuel Linderholm och John Landquist, den förstnämnde professor i kyrkohistoria i Uppsala och den andre professor i pedagogik och psykologi i Lund. Vad som lades dem till last var att de inte trodde på djävulen och helvetet och inte heller på försoningen genom Kristi offerdöd (3/7 1937).

Tidningen var starkt engagerad för den yttre missionen. Från Madura i Indien skrev Sigfrid Estborn, en missionär med Jönköpingsursprung (5/4 1935). När Japan förde krig i Kina uttalade JP oro för hur det skulle gå för den kristna missionen i landet. Särskilt oroade man sig för tretton missionärer från Svenska alliansmissionen (16/9 1937). Senare kom rapporter om att svenska Kinamissionärer hade torterats. A. P. Franklin skrev brev om missionsläget i Indien (14/12 och 28/12 1937).

När 1938 var ungt hänvisade Jönköpings-Posten till Västgötalagen, där det står »Kristus är först« (5/1 1938).

Sven Stolpe uttalade sig tydligt mot nazismen, men samtidigt ville han under sin »Oxfordperiod« markera att inget var så viktigt som inställningen till kristendomen och Kristus, vilket givetvis kunde vara chockerande för både dåtid och eftervärld. Under rubriken »Humaniora och kristendom« skrev han att som människa stod den liberale humanisten den kristne lika fjärran som den disciplinerade nazisten – eller lika nära. »Det finns för kristen syn endast en gräns människor emellan – Kristus själv« (21/4 1938).

Ett förebud om en stor tvistefråga tjugo år senare kom när JP tog upp frågan om kvinnliga präster. Tidningen kunde tänka sig ett kvinnligt kyrkoämbete med begränsad prästerlig utövning (23/4 1938).

Fride Hylander var något av en Abessinienhjälte efter sin uppmärksammade insats med Rödakors-ambulansen. Han var också läkare och använde sin auktoritet till att plädera mot preventivmedel och upphävandet av preventivmedelslagen. Han vände sig mot begäret efter lyx och njutningar och menade att självbehärskning hörde till den kristna idealiteten (3/7 och 4/7 1939).

Fortsättning följer...