Det ljudlösa mörkret sänker sig allt tidigare över hustaken och gatubelysningen tänds långt senare. Det är som det brukar vara i den här brytpunkten mellan brittsommar och ofrånkomlig höst. Ingen hänger med riktigt.

Helt plötsligt är det råkallt på morgnarna, yngsta barnets ytterkläder från i fjol hopplöst för små och landet delat i två läger på sociala medier. För eller emot höst. Ja, ni hör ju själva. För eller emot höst. Som att man kunde välja!

På övervåningen tittar min man på nyheterna och jag försöker bringa ordning i en utsiktslöst belastad och för evigt förlorad garderob, innan det viktigaste börjar: Vädret. Då händer det. Min man stänger av. Han. Stänger. Av.

Annons

- Hur kan du stänga av TV:n! vrålar jag nerifrån samtidigt som jag tar trappan upp i tre stora kliv. Sätt på!

För så är det. Jag är onaturligt överintresserad av väderprognoser, vindar, jetströmmar, nimbostratusmoln, lågtryck över Atlanten och styv kuling på västkusten. Hur kallt är det på Svalbard? Är det alltid snö i Sibirien?

Land och sjöväderprognosen i P1 21.50 är min räddning och min meteorologiska narkos på kvällarna. Det mjuka idisslandet av Sveriges fyrar blir som en sövande resa genom karga kustlandskap och svarta hav.

Jag skämmer bort mig varje kväll på Pite Rönnskär, Vens södra udde och Bjuröklubb och funderar på om det finns någon fyr till salu på Blocket.

Och med risk för en folklig storm så säger jag det: Jag älskar hösten. Vintern. Våren. Och sommaren. Jag älskar väder. Generellt. Gärna lite galet, svenskt väder. Det måste kännas, annars är det ingen sport. Överlever man halvårsvis i ett bibliskt mörker med isregn på oplogade vintervägar så klarar man det mesta. Nu kör vi!