Den kristna tron förknippas vanligtvis med milda egenskaper såsom ljus, värme och empati. Men det finns också en dold sida; en sida som allt för ofta förträngs och skjuts undan. För medmänsklighet kan lätt övergå i förmynderi, och trosfundament kan manipuleras – precis som politiska doktriner – i syfte att gynna en privilegierad grupp.

I "Les archives suédoises, del 2. Fragment" undersöker konstnärerna Anna Ekman, Cecilia Jä..

I "Les archives suédoises, del 2. Fragment" undersöker konstnärerna Anna Ekman, Cecilia Järdemar och Freddy Tsimba hur gamla glasnegativ, som de lånat från Svenska Missionskyrkan, kan visas på ett tänkvärt sätt idag. Utställningen är en del av ett fortgående projekt, och väcker tankar kring kolonialism och makt.

I "Les archives suédoises, del 2. Fragment" utgår konstnärerna Anna Ekman och Cecilia Järdemar från flera glasnegativ de har lånat från Svenska Missionskyrkan och arvingar till missionärer. Bilder som dessa turnerade runt i Sverige och visades i föreläsningar och på mobila museer, där de skapade en egen mytologi.

Utställningen som presenteras på Jönköpings Läns museum är ett samarbete mellan de svenska konstnärerna och den kongolesiske skulptören Freddy Tsimba, som brukar basera sina verk på funna material från hemlandets gator och krigsplatser.

Svartvita bilder

Bilderna som hänger och dinglar omlott från taket är dokumentationer från de svenska missionsfälten i Kongo, mellan åren 1890 och 1930. De är svartvita och korniga, och deras ålderdomliga kvalitet skär sig ibland med den oförställda och upprivna känslan de förmedlar. Samtliga är porträtt av kongolesiska män och de gestaltas badande, arbetande eller sittande för en stund av vila.

Uttrycken i deras ansikten går inte att ta miste på: de tycks tärda av sorg, uppgivenhet och rädsla. De ser inte ut att finna någon glädje i att bli fotograferade: det verkar snarare vara något de har tvingats till och i vissa fall ser de nästan ut att ha jagats av kameran och människan som håller den. Ingen ler.

Annons

Ändå är det inga sköldar eller masker till ansikten som syns i fotografierna, och jag drabbas kraftigt av det påträngande mötet. Jag känner också viss skuld, inför den kolonialistiska historien och vad den har fört med sig: ett hutlöst exploaterande av människor, förklätt i godhetens och upplysningens namn.

Krävande vita händer

I ett par bilder uppenbarar sig stora, knäppta manshänder. I dessa är ansiktena osynliga, klädseln är ren och vit. Huden ser något ljusare ut än den gör i de övriga fotografierna. Jag drar slutsatsen att händerna tillhör missionärer. I den troligen våldsammaste dokumentationen avbildas en svart man och hans ansikte och huvud döljs halvt bakom en par ljusa, krävande nävar.

Det ser ut som människan de tillhör – ansiktet är osynligt – sitter gränsle över den svarte mannens axlar. Lemmar, knäskålar och vit textil ramar in och dränker kongolesens kropp.

En skir grå skog

När jag vandrar genom utställningen känns det lite som jag befinner mig i en skir, grå skog. Bilderna som omgärdar mig är lövtunna och det är väldigt fint. Kroppen navigerar in i installationen och upptas så småningom av verket. Man stannar sällan vid en enskild punkt, och perspektiven förändras kontinuerligt i takt med flanerandet. Det distanserade och objektifierande åskådandet upphävs således, vilket är lite ovanligt i betraktandet av fotografi, särskilt när det uppges vara dokumentärt.

Det fotografiska mediet har varit tätt sammanlänkat med kolonialismens framfart, då det förenklade kontrollen och kartläggningsprocessen av individer. Och kameran förblir ett betydelsefullt maktinstrument, det ser vi i vår selfie-orienterade tid, i vilken bilder – på gott och ont – ofta fungerar likt katalysatorer.

I denna utställning dechiffreras emellertid det statiska betraktandet, eftersom besökaren uppmuntras till fysisk rörelse. De spröda glasnegativen tecknar ett raster i luften och överlappar varandra, likt skikt från olika tidsåldrar. Intrycket blir att vi endast bevittnar slumpvisa utsnitt, bland många liknande fall och överträdelser.

Akvareller

På en av väggarna i utställningshallen hänger ett gäng skissartade akvareller på brunt papper. Återigen är det frågan om porträtt men denna gång med ett mera abstrakt och drömskt anslag. På golvet står en gammaldags monter som tycks referera till museets arkiverande tradition.

Akvarellerna saknar inte charm men blir dessvärre överflödiga i sammanhanget och hade säkerligen passat bättre i en separat utställning. Nu dras blicken obönhörligen till en annan del av rummet, till fotografierna, vilka det stundom gör ont att titta på.