Jag måste gå ännu en generation bakåt för att träffa någon som kan ha läst första numret av tidningen utgivningsdagen. Och den personen har jag aldrig mött. Hen var död långt innan jag föddes.

Men det tryckta bladet finns kvar. Jag kan läsa det i JP:s eget arkiv, säkert också på universitetsbiblioteken. Ordet bygger broar över tid. Det har genom åren burit fram nyheter, åsikter, opinioner. De flesta är inaktuella idag, men de är en del av vår historia.

Bakom historien finns människor. Kungar, politiker, journalister. Författare, diktare – för mig en viktig grupp som länkar till tidskedjor i historien. När JP föddes var de stora svenska romantikerna döda, Tegnér, Geijer, Stagnelius, Almquist. Runeberg levde visserligen än i det då ryska Finland, men slagrörd och förlamad. Strindberg var tonåring. Bara en stor svensk diktare var på höjden av sin skaparkraft: Viktor Rydberg. Född i Jönköping, utflyttad men med hembygden kvar i minnet; innan han gick bort skulle han skriva en roman om den, Vapensmeden.

Men att Rydberg skulle medarbeta i JP var helt säkert otänkbart. JP var en kristen tidning, som stod väckelserörelsen nära. Rydberg hade som ung medarbetat i Jönköpingsbladet, tidens mest radikala tidning. Han hade bekämpat statskyrkans trångsynthet och intolerans och därmed banat väg för väckelserörelsen. Men i sin bok Bibelns lära om Kristus, som kom ut 1862, hade han ifrågasatt Jesus som gud, vilket naturligtvis diskvalificerade honom även inom de unga missionsföreningarna. Att han senare i livet gjorde upp med industrialismens människohunger i Den nya Grottesången kan knappast ha uppskattats av de ledande i industristaden Jönköping. Först långt efter sin död skulle han bli en av stadens stora söner även i JP.

JP förblev en kristen tidning ännu under Josef Hamrins tid, även om vyerna vidgades med åren. Politiken började spela en huvudroll i JP:s opinionsbildning. Josef Hamrin var med om att grunda ett särskilt parti, Jönköpings läns valmansförening, som stod till höger om det liberala parti som hans bror Felix Hamrin företrädde. 1934, sista året JP:s starke ledare var i livet, gick hans parti upp i det nya Folkpartiet. Där förblev tidningen tills den hade annekterat högerkollegan Smålands Allehanda, då den proklamerade sig som allmänborgerlig.

Men det var hållningen till den profana kulturen som skulle bli en alltmer inflammerad fråga. Om hur tidningens sekularisering successivt mognade fram under perioden 1935-1970 har jag skrivit en bok, När bio var synd i Jönköping. Den tänker jag inte referera här. I stället vill jag berätta om min tid med JP, som inleddes under den nämnda epoken. Det var också då jag genomgick min egen sekularisering, förlorade den tro jag fostrats i av mina föräldrar och lämnade deras församling.

Mitt liv med JP har varat drygt 60 av de 150 åren. Vår första kontakt skedde i början av 1950-talet. Jag hjälpte då min far med att skriva bygdemeddelanden från Kulltorp i de båda tidningar som gavs ut i Värnamo, av vilka den ena, Värnamo-Tidningen, tillhörde Halls bolag. Pappa fick omkring 1950 ett erbjudande att skriva också notiser för JP. Det datum när jag fick min första text publicerad i JP har jag inte bevarat. Det blev sedan en fortsättning med både lokala nyheter och reportage om olika ämnen.

Men att komma in på kultursidan var ett större och viktigare steg i min utveckling till skribent för resten av livet. Det skedde den 15 april 1955. Jag hade då hunnit klara en trebetygsuppsats (nu heter det C-uppsats) om Birger Sjöberg i litteraturhistoria för professor Olle Holmberg i Lund. Samtidigt hade poeten Staffan Larsson vaskat fram ett urval tidigare opublicerade dikter i det stora, oordnade Sjöberg-arkivet vid Göteborgs stadsbibliotek. Urvalet kom ut under titeln Syntaxupproret. Det var den boken jag skaffade och skrev om, sände min recension till JP och hade lyckan att få se den i tryck på kultursidan. Sen dess har jag medverkat årligen i snart sextio års tid på JP:s kultursida och skrivit sammanlagt drygt 1 900 artiklar.

Annons

För den profana skönlitteraturen hade JP länge varit kallsinnig. Yngve Hamrin hade knutit till sig några framstående kristna författare, Harry Blomberg, Ivan Oljelund, Sven Stolpe med flera. De skrev bra men till ämnesvalet höll de sig inom de ramar chefredaktören satt. Efter det att tidningen på Carl-Olov Hamrins initiativ 1952 börjat publicera bioannonser skedde en breddning även av litteraturbevakningen.

Den förste person jag fick kontakt med var redaktionschefen Eric Jonsson som var anställd vid JP från 1943 till 1958. Han började skicka mig recensionsböcker i högst varierande ämnen, skönlitteratur såväl som fackböcker i historia och filosofi. Jag läste dem, oftast med dåliga förkunskaper, och fick på så sätt ett brett ämnesområde att bevaka. Ofta blev det korta sammanfattningar ihopförda i den så kallade Bokrundan eller Bokrutan. Men med tiden kom mina huvudämnen att dominera: svensk skönlitteratur, framför allt romaner och poesi, litteraturhistoria, filosofi samt historia av olika slag, där lokalhistoria och hembygdsböcker efterhand intog en egen plats.

När Eric Jonsson lämnat JP kom nya kontaktpersoner, Uno Tenfält, C G Eriksson, Lars Freeman. Freeman var den jag lärde känna närmare, jag började fara in till Jönköping (från Nässjö där jag bott sen 1957), blev bjuden på lunch ibland och kunde ta med mig recensionsböcker hem. Men Freeman stannade inte länge, han kom inte överens med chefredaktören om hur man skulle hantera USA:s krig i Vietnam.

Själv fick jag praktiskt taget allt jag skrev publicerat. Men tidningens sekulariseringsprocess var inte fullbordad så länge Yngve Hamrin hade hand om ledar- och kultursidan och med lojala medarbetare såg han till att inte den kristna tron äventyrades. Det kunde hända någon gång att jag blev utsatt för censur. När jag 1957 recenserade Bo Bergmans diktsamling Väntan, ströks ett citat där den gamle diktaren hade skrivit:

"Jag väntar ingenting / av budet som skall komma fjärranfrån / och knacka stilla på min dörr en gång."

Det eviga livet fick inte ifrågasättas. Och när jag hade skrivit om Gunnar E Sandgrens roman Löftesdalen 1961, ringde Yngve Hamrin mig (den enda gång jag hade personlig kontakt med honom) och sa att han ville skriva om den själv. Han ville honorera mig ändå, vilket jag givetvis tackade nej till. Någon recension av romanen kom aldrig in i JP.

I JP:s kulturbevakning hade konsten fått en viktig plats redan under Eric Jonssons tid. Men alltmer litteratur blev också recenserad. När inte kultursidan räckte, fyllde man på med extra boksidor längre in i tidningen. Att JP kom att bli känd för sin litteraturbevakning markerade också bokförlagen genom att sända även obeställda böcker till redaktionen.

Med Stig Fredriksson som chef och Christina Hamrin som kulturredaktör behövde jag aldrig befara någon religionscensur (ingen annan heller för den delen). Det blev ett fint samarbete under hela tiden, dels med Christina själv och vid alla kontakter med Stig. Och med hennes medhjälpare Leif Rodhner, Sune Pettersson och i synnerhet Yvonne Teiffel har jag haft de bästa förbindelser och kunnat få den uppskattning som stimulerat mig att fortsätta skrivandet.

Lite kärvare har det känts under senare år. Ämnet kultur har utvidgats. Mycket annat än konst och litteratur ska rymmas på sidan, men jag har lärt mig att respektera även de nutida prioriteringar som Nina Marjavaara står för.

Några av mina kolleger bland skribenterna på JP:s kultursida har jag fått fina och bestående relationer till: Lars Freeman, Nils Gruvberger, Gunnar Hillerdal, Gunnar E Sandgren (flera av hans böcker har jag recenserat) och hans hustru Ingrid Ydén Sandgren, Sigvard Lindqvist, som under en period övertog lyriken, Ulla Strängberg. Men den som stått och står mig allra närmast är Göran Åberg. Vi lärde känna varandra för 55 år sen, har samarbetat i hembygdsrörelsen och om flera projekt, bland annat den bok med titeln Historiska vandringar med Jönköpings-Posten, som vi ställde samman vid tidningens 125-årsjubileum.

Och JP har förblivit min följeslagare, från de första åren när den damp ner med en duns genom brevinkastet klockan fem på eftermiddagen, tills jag idag får hämta den i postlådan varje vardagsmorgon. Jag öppnar den med nya förväntningar varje gång.