Under hösten blev det känt att det fanns en privat poliskår i Stockholm med fascistisk anknytning. Den pensionerade generallöjtnanten Bror Munck hade skapat en kår som sades existera för Stockholms luftförsvar. Vapen erhöll man från en källa som också gav vapen till Sveriges fascistiska kamporganisation/Sveriges nationalsocialistiska folkparti, SFKO/SNFP. Jönköpings-Posten skrev om detta den 26 oktober, och budskapet var att fascistskandalen växte.

Lokalt ökade Josef Hamrins kommunalpolitiska engagemang ytterligare. Han valdes i början av 1931 till ordförande i drätselkammarens lönedelegerade. Samtidigt rapporterades att ett nytt sjukhus i Nässjö invigts. Något senare kunde också meddelas att sinnessjukhuset i Jönköping var under tak (3/1 och 14/1).

Kampen mot »osunt nöjesliv« fortsatte och fördes också på riksplanet. Ett upprop till förmån för »sund livsglädje« publicerades. Medborgarna borde förena sig mot passivt nöjesliv, alkoholbruk och smittsamma könssjukdomar. För detta behövdes rymliga och billiga bostäder, en vila som skulle utnyttjas till vederkvickelse och en mer offervillig livsuppfattning.

På det sättet skulle osunt nöjesliv förebyggas. Bland undertecknarna fanns professorn vid Karolinska, Johan Almkvist, polismästaren i Stockholm, Eric Hallgren, sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen och officeren och idrottsledaren Ernst Killander. I skrivelsens syfte instämde flera statsråd, bland andra statsministern och finansministern, flera biskopar med Nathan Söderblom i spetsen samt andra som Anna Lindhagen, Eric von Rosen, Rockelsta, författaren Fredrik Ström och redaktören Teodor Telander (12/2).

År 1931 fördes också en fortgående teologisk debatt. I maj 1930 hade Axel Andersson efter stor diskussion valts till missionsföreståndare i Svenska missionsförbundet. Jönköpings-Posten hade hela tiden varit kritisk mot honom, därför att han ansågs ha sympatier för en något modern bibeltolkning, medan till exempel G. O. Gerdner menade att man måste tacka Gud för att

Missionsförbundet hade en sådan man. I februari 1931 skrev Jönköpings-Posten att Paul Waldenström aldrig skulle ha tillåtit Axel Andersson att bekläda den post som han nu innehade (27/2). Andersson hade nyligen i Jönköpings-Posten försvarat den teologi som han förespråkade. Försvaret var riktat mot Lewi Peth-rus och mot Jönköpings-Posten. En ivrig motståndare till Axel Andersson var David Hedegård. Hans bok Den gammaltestamentliga offertjänsten var polemisk mot liberal teologi och mot Axel Andersson, och den prisades av Jönköpings-Posten (14/2 och 18/2). Senare började David Hedegård medarbeta i Jönköpings-Posten (9/10). Han hade tidigare varit pastor i Jönköpings Ansgarii-förening, Missionsförbundets distriktsorganisation. Så småningom skulle han bli rektor vid Alliansmissionens skola i Kortebo.

På idrottens område fick Jönköpings-Posten en alltmer modern prägel. Fotbollsallsvenskans resultat och tabeller redovisades (t.ex. 18/5). Jönköpings-Postens och Jönköpings AIF:s propagandatävlingar på skidor skildrades på fem spalter. Tidningen ställde också upp ett vandringspris i livräddning (16/3 och 14/8). Idrottens existensberättigande var dock inte höjt över all diskussion. Under året utkom Ivar Lo-Johanssons Jag tvivlar på idrotten, och Jönköpings-Posten lät flera personer i bygden ge sin syn på saken. En som var klart positiv till idrotten var doktor Magnus Cavalli-Björkman (3/6).

När Felix Hamrin i januari 1932 lade fram sin andra statsverksproposition var Jönköpings-Posten positiv. Dock hade man gärna sett att kaffetullen hade höjts, och som vi ovan sett var detta även finansministerns åsikt. Senare summerades remissdebatten med att samhället var »sjukt, mycket sjukt, invärtes och utvärtes« men det var mer en moralisk bedömning av tillståndet i landet än en betygsättning av statsmakterna (13/1 och 20/1).

Annons

Den 13 mars 1932 är en unik dag i Jönköpings-Postens historia. För första och enda gången utkom då ett extranummer på en söndag. Budskapet var att Ivar Kreuger hade begått självmord i Paris. Orsaken sades vara en övermänsklig arbetsbörda. En bankman i Jönköping uttalade sig: »Blott en har rätt att tala i denna stund, finansministern.« Agne Hamrin hade skrivit en ledare med rubriken och budskapet »Den döde Prometheus«.

Bankmannen i Jönköping hade rätt såtillvida som ett särskilt ansvar nu ålåg regeringen och särskilt finansministern. Det gällde att förebygga panik i finansvärlden. På kvällen den lördag då Ivar Kreuger tagit sitt liv fick riksdagen motta ett regeringsförslag till lag om moratorium för Aktiebolaget Kreuger & Toll.

Det bordlades och godkändes slutligt klockan 0.15 natten till måndagen. I tidig konselj utfärdades förordningen, och bankerna kunde öppna sina kontor som vanligt några timmar senare. Dessutom var det viktigt att undvika en likviditetskris för Skandinaviska Kreditaktiebolaget. Felix Hamrin såg till att staten gick i borgen för ett riksbankslån, som uppgick till 215 miljoner kronor. Stabiliteten och förtroendet räddades, och staten gjorde ingen förlust.

Kreuger var för Jönköpings-Posten en hjälte i ytterligare några dagar. Han sades ha försökt ordna upp Centraleuropas ekonomi, och han beskrevs som en fredsmäklare (15/3 och 18/3). Regeringen prisades för sitt kloka agerande under krisen (4/4 och 5/4). Men sedan föll Kreuger från sin piedestal. Den kommission som tillsatts under Torsten Nothins ledning visade att Kreuger manipulerat med falsk bokföring och att läget länge varit ohållbart.

Det var en »bitter kalk«, och Jönköpings-Posten tog sin tillflykt till bibelordet »Förliten eder inte på furstar!«. Tidningens kommentar blev: »Vi misstogo oss på mannen. Han var inte den vi i vår obotliga håg till att idealisera […] gjorde honom till« (6/4 och 7/4).

Jönköpings-Postens kritik riktades mot riksbanken, som sades ha varit alldeles för generös i sin utlåning till Kreuger. Efter hand framkom nya märklig-heter, exempelvis att Kreuger finansierat den kommunistiska tidningen Folkets Dagblad (1/4, 12/4 och 15/4).

Nästa stora skräll kom i slutet av sommaren. Först kunde man inhämta att Kreuger varit generös även mot de frisinnade och att han skänkt 50000 kronor, men de pengarna var återbetalade (25/7). Sedan visade det sig att statsminister Ekman av Kreuger mottagit större belopp än han erkänt och att han inför överståthållaren förnekat sin egen namnteckning. Därmed stod det klart att Ekman måste avgå från statsministerposten. När han inför sina statsrådskolleger redogjorde för vad som hänt utgick han från att hela regeringen skulle avgå med honom. Finansminister Hamrin sade då att han inte kände till vad som inträffat och att han därför inte ansåg sig böra avgå. Regeringens övriga ledamöter instämde med Hamrin. Felix Hamrin blev därför statsminister den 6 augusti. Samtidigt grundlades här en stor bitterhet i första hand från C. G. Ekmans sida gentemot Felix Hamrin.

För Jönköpings-Posten innebar det inträffade att efter Ivar Kreugers fall från sin piedestal följde C. G. Ekmans fall från sin. Tidningen skrev att Ekman länge varit den främste mannen i Sveriges politiska liv. Nu liknade han en vanlig simpel brottsling, men Jönköpings-Posten framhöll att Ekman själv saknade den kristna grunden för sin verksamhet (8/8).

Den nye statsministern, Felix Hamrin, talade för mer av samförstånd mellan partier och klasser. Det antyddes att bondeförbundet och de frisinnade kunde sitta i samma regering, varvid K. G. Westman skulle bli utrikesminister.

Hamrin tog också i ett stort tal upp frågan om sammanslagning av de frisinnade och liberala partierna (8/8, 15/8 och 22/8).

Först skulle dock riksdagsval hållas. Valet blev en klar framgång för socialdemokraterna, liksom för bondeförbundet, medan de frisinnade och än mer högern gick tillbaka. Dessutom fick Sveriges båda kommunistpartier så mycket som över 8 procent av rösterna, och även nationalsocialisterna vann framgång.

Fortsättning följer...