Wilhelm Dahl, som äger 52 hektar av Östre Mosse bedriver skogsbruk i kantzonerna av mossen.

– I dag använder jag inte mossen till någonting. Jag har ansökt om att få bryta torv på mossen, men har fått avslag, säger Wilhelm Dahl.

Han tycker inte att Johan Rova, naturvårdsförvaltare på länsstyrelsen, säger hela sanningen när han förespråkar att man ska vattenfylla dikade torvmarker.

– Det finns en annan sida av myntet. Sätter du skog runt om dikad mossmark så binder man mer koldioxid än om man täpper igen mossen med vatten, säger han.

– Frågan jag ställer: Är jag en miljöbov nu? fortsätter han.

”Stora metangasutsläpp”

Att täcka över dikade mossmarker med vatten orsakar dessutom stora metangasutsläpp, påpekar Wilhelm Dahl.

– Även obrukade mossområden släpper ut stora mängder metangas, säger han.

Mats Olsson, professor emeritus i markvetenskap på SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) i Uppsala, menar att det inte finns någon enkel lösning på att minska utsläppen av växthusgaser från torvmarker.

– Om man täcker över torvmark med vatten minskar koldioxidutsläppen, men de kan ändå fortgå i liten skala. Dessutom genererar det i utsläpp av metangas, vilket är cirka 30 gånger starkare än koldioxid. Men det är inte så stora mängder metangas som sticker uppåt, säger han.

”Använder torven på ett vettigt sätt”

Det bästa ur klimatsynpunkt är enligt Mats Olsson att skörda torven från dikade mossmarker och sedan återplantera med skog.

– Då använder man torven på ett vettigt sätt och utnyttjar skogens potential att binda koldioxid.

Han understryker att även orörd mossmark läcker växthusgaser och framför allt metangas. Men han tycker inte att man ska göra något åt det.

– De utsläppen är inte människan skuld till, utan det har varit så sedan urminnes tider. De områdena har andra värden sett ur biologisk mångfaldssynpunkt. Den torven ligger skyddad och bryts inte ned, till skillnad från dikad torvmark.

Fossila bränslen är knäckfrågan

Knäckfrågan i sammanhanget är enligt Mats Olsson inte koldioxidutsläppen från mossmark, utan från fossila bränslen.

– Det har blivit fult att använda torv. Det har blivit klassat som fossilt bränsle och jämställt med olja och kol, men jag håller inte med. Torv i dikade mossmarker bryts ned och är alltså inte fossil, säger han.

Rita Larsson är ansvarig för tillstånd på torvproducenten Neova AB i Vaggeryd. Hon frågar sig om Johan Rova är medveten om hur naturmiljön i Jönköpings län skulle se ut om all dränerad mossmark, 46 000 hektar, skulle läggas igen och täckas med vatten.

– Stora mängder jord- och skogsmark skulle bli till sumpmark och jag förstår inte varför man ska låsa in allt detta under vatten, säger Rita Larsson.

Torv som drivmedel?

Hon anser att man bör skörda och använda torven från dränerade torvmarker.

– I dag forskar man mycket kring drivmedel för att vi ska bli mindre beroende av import och då är trä och torv två områden man tittar på.

Rita Larsson nämner att 80, 90 procent av innehållet i jordsäckarna består av torv och tycker att det är en bra metod att elda med torv på landets värmeverk.

– Men torv kräver utsläppsrätter, vilket har gjort det mycket svårt att använda. I dag använder man svavelgranulat på värmeverken istället, som till största delen görs av oljebaserade produkter, och frågan är hur miljövänligt det är istället för lokalproducerad torv?

”Inget man snyter ut”

Att elda med torv är inget nytt påfund, understryker Rita Larsson.

– Det gjordes redan under krigsåren och med den oro som finns i världen i dag kommer vi troligen att få titta på torven som värmekälla igen. Men man måste ha framförhållning, en ny torvtäkt är inget man snyter ut i en handvändning.