När musikalsatsningen i Spira startade i våras med ”Spelman på taket” blev det publiksuccé. Det fanns uppenbarligen ett sug efter konstformen i Jönköping, och så kryddades anrättningen med stjärnglans i form av Anders Ekborg.

”Passion”

Manus & musik: Stephen Sondheim

Översättning: Ulricha Johnson

Regi: Victoria Brattström

Koreografi..

”Passion”

Manus & musik: Stephen Sondheim

Översättning: Ulricha Johnson

Regi: Victoria Brattström

Koreografi: Gunilla Olsson

Scenografi/kostym: Karin Dahlström

Medverkande: Annica Edstam, Mari Lerberg Fossum, Kalle Malmberg, Petter Andersson, Mathias Lithner m.fl. Jönköpings sinfonietta under Johan Siberg.

Spelas i Spira t.o.m. 5 november

När satsningen nu rullar vidare är det med en musikal som visserligen har genregiganten Stephen Sondheim – känd till exempel för ”Sweeney Todd” och sångtexterna till ”West Side Story” – som upphovsman, och som vann en Tony Award för bästa musikal när den var ny 1994.

Men det är också en musikal som aldrig tidigare uppförts i Skandinavien, och utan en endaste liten hitlåt som en förväntansfull publik kan sitta och sukta efter. Och även om ensemblen är ytterst kompetent innehåller den inget givet publikdragande namn.

Det är faktiskt ett lite vågat projekt, på ett tilltalande sätt.

”Passion” baserar sig på Ettore Scolas film ”Passione d’amore”, som i sin tur bygger på en 1800-talsroman. Soldaten Giorgio lämnar sin Clara för att ge sig ut i kriget, där han möter den svårt sjuka Fosca. Fosca utvecklar en våldsam förälskelse i Giorgio, som får allt svårare att värja sig mot henne trots att han vill och försöker vara lojal mot Clara.

Ett dilemma i själva dramat är att det inte riktigt lyckas göra trovärdigt varför Giorgio ger efter. Fosca har uppenbart svårt med verklighetskontakten, men lyckas ändå ta sig igenom Giorgios barriärer. Någonstans lurar en ganska trist kvinnoschablon här, om den ”besatta” kvinnan som förvrider huvudet på mannen.

Annons

Men det är en melodram vi bevittnar, och då kanske en får stå ut med sådant.

Musikalens titel förpliktar – här borde stora känslor förmedlas och uppstå, här borde ingen åskådare få en chans att behålla lugnet. Men det vill sig inte riktigt.

En orsak är själva materialet. Föreställningen är lite väl schematiskt upplagd. Snart vet vi att efter en förtätad scen kommer en bullrig och förmodat rolig scen med soldater, sedan lite mer förtätning och så vidare. Stephen Sondheims musik är vacker, men den är lite för prydlig och lite för mycket standardiserad musikalmusik för att mer än stundvis orka upp i passionsnivå.

Men det är också något i framförandet som gör att det inte lyfter. Det låter för det mesta mycket bra i både orkesterdiket och bland sångarna, men i talscenerna haltar det en del. Till exempel övertygar Annica Edstam (Fosca) när hon sjunger, men känns annars inte helt bekväm.

Här finns naturligtvis goda inslag. Scenografin är enkel och snygg, tråddraperierna möjliggör att flera saker kan ske samtidigt på scenen. Så är till exempel Mari Lerberg Fossums Clara nästan ständigt närvarande som en skugga i utkanten. Hennes utsatta situation accentueras därmed på ett fint sätt.

Kalle Malmberg går aldrig bort sig, vare sig i sång eller skådespeleri, och hans Giorgio är ett av föreställningens mer trovärdiga inslag.

Annat är övertydligt, exempelvis Claras passionsröda kläder kontra Foscas murriga, och det omvända mot slutet.

Och så är det det här med den stiliserade känslan i hela uppsättningen, som är svår att släppa. Jag vill ha min melodram med fullt blås på alla cylindrar och öppna spjäll. Inte lite lagom ljummen som här.