Bernhard J:son Ernestam, rektor vid Osby samskola, ledande i Svenska baptistsamfundet och flitig skribent i Jönköpings-Posten, angrep den tyska behandlingen av judar. Han kallade den för ett kulturbarbari och skrev: »Vi trodde att judeförföljelserna hörde till den första tiden, men förföljelserna har bara blivit mer raffinerade. En arier tvingas till skilsmässa från judisk kvinna« (1/2 1938). En pastor och lic.theol. Wilhelm Möller angrep dem som vill grunda sin antisemitism på Bibeln. »Med Jesu korsfästelse har judarnas fiendskap mot Gud nått sin höjdpunkt. Judendomen har avvisat kristendomen, men Israels folk är det medel, genom vilket frälsningen givits världen.« En annan attityd visade Jönköpings-Posten några månader senare. Tidningen ställde frågan »Vart skola judarna gå?« och man hävdade att judeproblemet fanns före Hitler. JP trodde inte att Heliga landet kunde bli en judisk nationalstat. I stället föreslogs Nord-Rhodesia, dagens Zambia (11/4 och 5/8).

Under 1938 och 1939 var Sven Stolpe medarbetare i Jönköpings-Posten. I januari besökte Stolpe ett tyskt arbetstjänstläger. Dit kom han med några nazistiska författarkamrater. Han beskrev pojkarna där som friska och brunbrända men fullständigt likriktade. Ingen kritik verkade finnas, och Stolpe menade att svensken var långt friare (19/1 1938). Senare på året sände Stolpe ett resebrev från Sönderjylland, men vid dansk-tyska gränsen fick han beskedet: »Sie sind nicht erwünscht« (14/10 1938).

Sommaren 1939 var Sven Stolpe i USA. Han skrev om landets höga materiella standard men också om amerikansk fascism: »I negerförföljelserna har det amerikanska folkets primitivaste element förvärvat en ypperlig träning för en nazistisk omstörtning« (20/5 och 7/7 1939).

Även Harry Blomberg var en flitig resenär i Europa och han gjorde den 1 april 1938 en summering:

 

Vi kände att vi älskade Europa intill smärta och att vi kände det som vår egen skam, en familjeskam att denna vår del av världen skulle vara skådeplatsen för så mycket fånyttig och meningslös plåga. Dessa intelligenta folk, hur var det möjligt att de förbrukade största delen av sitt förnuft till dåraktigheter? Här mötte oss nu tyskarna, disciplinerade, beslutsamma, starka, men hur hatade och fruktade! Och hur pinade av andra folks dumheter!

 

1938 var det första år då Hitlers aggressiva utrikespolitik dominerade Europa. Agne Hamrin och Jönköpings-Posten fortsatte att skylla alla olyckor och katastrofer på Versaillesfreden. När tyska trupper i mars hade marscherat in i Österrike och »anslutit« landet till Tyska riket skrev JP att Schuschniggs regim var murken och att vi inte fick glömma att den inte var demokratisk. »De dårskaper världskrigets segermakter begingo för snart 20 år sedan bestraffas nu.« Två dagar senare skrev Agne Hamrin om »Hitlers triumf över Europa«: »I skinande rustning står den tyske jätten där och triumferar över ett handfallet och häpet Europa som inte orkar mera än en hjälplös protest.« Följande dag fortsatte han på temat och frågade vad Clemenceau och Poincaré skulle ha sagt. Han talade om Versaillesfredens diktatorer och skrev att det mesta av den oro som jagat Europa under de senaste 20 åren »härleder sig ytterst ur detta dåraktiga och kortsynta fredsverk« (14/3, 16/3 och 17/3 1938).

Efter Österrike kom Tjeckoslovakien. Tidigt tog Jönköpings-Posten ställning för den tyska ståndpunkten. Tidningen skrev den 24 maj att ett oerhört ansvar låg på Hitler. Han hade alltför ofta mötts av oförstående och döva öron. Tjeckoslovakien beskrevs som »en sällsynt olyckligt konstruerad stat«.

Huvudmotståndarna i den europeiska politiken var Adolf Hitler och Neville Chamberlain. Redan den 6 september 1938 skrev Jönköpings-Posten att England hade räddat freden, att den engelska diplomatin höll på att triumfera och att tjeckerna måste uppfylla sudettyskarnas alla rimliga krav. Men Hitler var fortfarande hatfylld, och JP såg med förväntan fram mot den konferens i München som ägde rum i slutet av september. Tidningens efterhandskommentar om detta möte, där Storbritannien kapitulerade, var att där skedde ett under, och i ledaren blandas religion och storpolitik: »Ur millioner hjärtan stiger ett tacksamhetens lov upp till Honom som hörde de mångas böner och förbarmade sig över folken. Det skedde ett under.« Redskapet för undret var Chamberlain. Han måste vara självskriven för Nobels fredspris (1/10 1938).

Dagen efter var budskapet inte lika självklart. JP citerade Winston Churchill, som sagt att England och Frankrike hade att välja mellan vanära och krig. De valde vanära och skall få krig. Däremot hävdade Chamberlain att han hemfört »Fred med ära«. Budskapet enligt JP var att små stater inte kunde lita på stora stater, och vi svenskar borde inte sätta oss till doms över England och Frankrike.

Annons

Ivan Oljelund prisade Neville Chamberlain. Han och Adolf Hitler stod mot varandra, och världens sympatier var på Chamberlains sida (5/10 1938).

Harry Blomberg redovisade än en gång en annan uppfattning än Agne Hamrin. Han skrev att svenska författare sänt ett sympatitelegram till sina tjeckoslovakiska kolleger och att Hitlerregimens aktier aldrig hade stått så lågt som nu. Blomberg prisade Oxfordgrupprörelsen och underströk att en demokrati inte kan leva utan de kristna tankarna.

Före den sista akten i Tjeckoslovakiendramat ägde Kristallnatten rum. Den 7 november dödade en polskjudisk yngling en man på Tysklands ambassad i Paris. Två dygn senare angreps judiska affärer, synagogor och bostäder av en från officiellt håll uppmuntrad och i hemlighet kontrollerad pöbel. 36 männi-skor dödades, och lika många skadades svårt. 20 000 judar greps och skickades till koncentrationsläger. Dessutom måste judarna i Tyskland betala en miljard mark i skadestånd.

Vad som i detta sammanhang är intressant är att här uppenbarades en skillnad mellan JP:s ledaravdelning och Agne Hamrin. Jönköpings-Posten skrev att upploppen i Tyskland blottade en mentalitet av ruskigaste slag och att det värsta var att upploppen verkade ske med de styrandes goda minne (10/11 och 11/11 1938).

Några dagar senare skrev Agne Hamrin under sin signatur Europé att man inte kunde lösa judefrågan genom att om aldrig så rättmätigt fördöma den brutalitet med vilken de tyska makthavarna hämnades den polske judeynglingens vanvettiga tilltag. Judefrågan framhölls vara ett världsproblem, och judarna måste skaffa sig ett land utanför Europa, och än en gång föreslogs Rhodesia (16/11 1938).

Senare skrev missionsföreståndare Birger Pernow att judarnas problem var vårt ansvar och att judafolket just nu genomled en nöd utan like. Han lyfte fram judemissionen och tänkte särskilt på de judekristna. Ivan Oljelund skrev att ett fruktansvärt öde vilade över judarna (7/12 1938 och 23/1 1939).

Några dagar in på år 1939 redovisade Jönköpings-Posten att högerriksdagsmän och några folkpartiledamöter föreslagit Neville Chamberlain som fredspristagare. Nu var detta emellertid inte längre JP:s linje utan tidningen föreslog i stället Frank Buchman, Oxfordgrupprörelsens ledare (28/1 1939).

Så slog då Tjeckoslovakiens ödestimma. Nazityskland lade i mitten av mars beslag på vad som var kvar av landet efter Münchenuppgörelsen. Jönköpings-Postens kommentar var att landets dödstimma i realiteten slagit redan i september 1938, och tidningen talade om »Masaryks och Benesjs sällsynt olyckligt konstruerade statsbildning«. Följande dag skrevs att Det nya Tysklands maktutveckling var fullständigt sagolik. Här var det fråga om den krassaste och mest ohöljda maktpolitik, och Hitler sades ha kastat masken. Man kan alltså se att tidningen både ropar »fy« och säger att utvecklingen är sagolik (15/3 och 16/3).

Efter Tjeckoslovakien var det Polens tur. Den 4 maj ställde sig Jönköpings-Posten i en ledare på Hitlers sida: »Tysklands historiska och moraliska rätt till Danzig kan ingen vettig människa bestrida. Tyskland har också goda historiska skäl att kräva åter Västpreussen, den olycksaliga polska korridoren.« Senare, den 19 augusti, var ställningstagandet dock annorlunda: det gällde inte bara Danzig utan Polens existens. Men tidningen var förtröstansfull. På Frankrikes och Englands sida fanns också Sovjetunionen. Men fyra dagar senare kom »bomben«, den tysk-ryska nonaggressionspakten. Därefter följde flera ledare med krigsinnehåll. Den 30 augusti löd rubriken »Hitlers felkalkyl«. Polackerna hade inte retirerat, inte heller engelsmännen. Den 1 september fanns två ledare, en med försök till »världslig« analys: »Fruktansvärt tungt faller ansvaret på denne ende man som släppt krigets vrålande demoner lösa.« Den andra ledande artikeln försökte ge en religiös förklaring: »En världsbrand är resultatet av de enskildas och folkens samlade synd.« Motsvarande skedde följande dag. I den ena ledaren berömdes den svenske statsministerns »kloka och besinningsfulla ord«. I den andra ledaren löd budskapet: »Kanske skola vårt land och folk också denna gång förskonas från att bli indragna i katastrofen. Må vi då vara redo för det uppdrag till vilket Gud kallar oss. [ – – –] Må Sveriges folk äntligen vakna upp, äntligen bli ett bedjande folk och ett folk villigt att lyssna till Gud och villigt att lyda.«

Följande dag, söndagen den 3 september, kom Jönköpings-Posten ut med ett extranummer med budskapet »Världskriget i gång«. Det har sagts, bland annat av mig (2010, s. 242), att enda gången JP kommit ut en söndag var den 13 mars 1932 efter Ivar Kreugers självmord. Men så skedde alltså även den 3 september 1939.

 

När man följer vad Jönköpings-Posten och framför allt Agne Hamrin skrivit under 1930-talet efter nazisternas maktövertagande är det slående i vilken grad alla åtgärder och aggressioner från tysk sida förklaras och försvaras med hänvisning till Versaillesfreden. Många i Sverige tyckte att det var en olycklig fredsuppgörelse, men Agne Hamrin är närmast monoman på denna punkt. Det är svårt att frigöra sig från tanken att Agne här är influerad av sina tyska svärföräldrar och andra tyska kontakter.

Fortsättning följer...