Karl Axel Rundbäck, Svenska alliansmissionens ordförande 1911–1937, skrev att när Frälsningsarmén öppnat eld i Jönköping, var det en del läroverks-ynglingar som hörde till den ständiga publiken:

En kväll på höstsidan eller vintern reste sig plötsligt en av ynglingarna från sin plats långt nere i salen och gick den långa gången rakt fram, trotsande alla nyfikna eller spefulla blickar, böjde knä vid botbänken och utkämpade där, vid någon frälsningssoldats sida, sin inre avgörande strid. Den ynglingen var Josef Hamrin, i den stunden tillkämpade han sig sin livsriktning.

Josef Hamrins klasskamrat Karl Nilenius, senare apotekare, vände sig i sina minnesord till den avlidne:

Det var under skoltiden som Du, Broder Josef tog Ditt livs avgörande steg genom en hel överlåtelse åt Din Frälsare. Det följdes av frimodig öppen bekännelse som i början drog över Dig åtskilliga smädliga ord från kamraters sida. Du bar hånet stilla och som en man, och snart byttes löjet i aktning och respekt. Min avgörande stund av samma slag kom några år senare.

Förre överläraren Karl Emil Johansson, ledamot av Halls bolagsstyrelse 1910–

1943, skrev:

Hur väl minns jag inte då Du avlade studentexamen. Det var på våren 1891. Du hade kort förut blivit omvänd till Gud. I stället för att delta i den vanliga »sexan« var Du med på ett andligt möte och avlade där ett vittnesbörd om Gud. Jag kommer ihåg texten, Petri ord till Mästaren: »Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.«

Minnesorden talar inte enbart om omvändelsens betydelse för Josef Hamrins liv utan vittnar också om en ung man som har styrka att hålla fast vid den livsväg han har valt oberoende av vad omgivningen tycker.

Josef och hans bror Felix var aktiva inom olika samfund, Josef i Jönköpings missionsförening, senare Alliansmissionen, Felix i Missionsförbundet, men en likhet var att båda hade tidiga viktiga upplevelser inom Frälsningsarmén. I Svenska män och kvinnor skriver Åke Thulstrup och Gunnar Gerdner om Felix Hamrin att »hans första kontakt med den frikyrkliga väckelsen erhöll han inom Frälsningsarmén«.

I Felix Hamrins kvarlåtenskap finns en anteckningsbok, där kristliga sånger är nedskrivna. Där finns ett par sånger som han har skrivit själv, bland annat en kallad »Stridssång«, där en strof lyder:

Jag är en kämpe i frälsningsarmén

som strider för Jesu ära allén

han som mig frälsat från djevulens garn så att jag blivit ett Guds sälla barn.

Felix var som senare ska framgå mycket engelskorienterad. I antecknings-boken finns också följande rader:

I am a soldier, Glory to God

fighting for Christ who bought me.

I am a soldier washed in the blood

Marching along to glory.

1890-talet

Den 1 februari 1933 skrev Josef Hamrin i en signerad ledarartikel i Jönköpings-Posten att det den dagen gått exakt 40 år sedan han kom till  Jönköpings-Posten; då hade tidningen utkommit i 28 år. Nils Hultquist skriver i »Jönköpings läns valmansförening« (1954) att Josef Hamrin 1893 kallades till medarbetare i Jönköpings-Posten, vilket skedde på initiativ av pastor Karl Palmberg. Så var det säkert, men vi vet också att det inte enbart fanns en »pull«- utan också en »push«-faktor. Fadern gjorde detta år konkurs, familjen blev utfattig, och det är naturligt om Josef Hamrin menade att det inte var möjligt för honom att fortsätta med teologistudierna i Uppsala. Efter teol. fil.-examen avbröt han sin prästutbildning.

Jönköpings-Posten hade i början av 1890-talet en upplaga på 2000 exemplar och kom ut måndagar, onsdagar och fredagar på eftermiddagarna. År 1894 blev den en fyradagarstidning, i och med att den kom ut också på lördagar. 1890-talet blev en expansionsperiod. År 1895 var upplagan uppe i 4000 exemplar och vid sekelskiftet i 6000. Utseendemässigt gör tidningen ett ålderdomligt intryck, då nästan hälften av innehållet var tryckt i frakturstil. Först 1899 skedde en fullständig övergång till antikvastilen.

Annons

Det märktes att tidningen var framgångsrik på annonsmarknaden. Första sidan fylldes alltmer av annonser.

Bilder började förekomma, i första hand i annonser, men den 7 april 1894 fanns bilder på stationshusen i Jönköping, Rosendala och Huskvarna, alltså vid Jönköping–Gripenbergsbanan. Ledande politiska gestalter avporträtterades i både text och bild. Av mer kuriöst slag var bilden av »den hårbeväxta kvinnan«. Hon förevisades på nummer 6 Smedjegatan (2/3 1895).

Innehållsmässigt skedde en uppstramning. Det kristliga innehållet var allt-jämt omfattande, men den sammanblandning av nyheter och förkunnelse som förekom i tidningens början var nu borta. Nyheter meddelades på ett sakligt sätt. Predikningar in extenso blev sällsynta, men resebrev från missionsverksamhet både inom och framför allt utom landet var vanliga.

Jönköpings missionsförenings kvartalsmöten var inarbetade evenemang, som inte behövde mycken skriftlig reklam. Josef Hamrins signatur, Hmn, fanns vid ett tidigt tillfälle (7/1 1895) vid reportage från ett kvartalsmöte. Han ger bilder från en »missionssöndag av en verkligt storslagen natur i Jönköping«. I både Stora missionshuset och Gamla missionshuset predikades från klockan 9 på dagen. Bland talarna nämndes särskilt Karl Palmberg från Jönköpings missionsförening och docenten Adolf Kolmodin från Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen.

Det ska dock sägas att det var sällsynt med signerade artiklar. Däremot var namnen utsatta i insända brev. En efter hand flitig skribent i Jönköpings-Posten var den ledande missionsförbundaren lektor Paul Waldenström. Många brev kom från Amerika, men mer exotiska var de många breven från Kina. Anna Maria Claesson har i Kinesernas vänner. En analys av missionens berättelse som ideologi och utopi (2001) skildrat den väldiga satsning som gjordes på Kinamissionen i Jönköpingsbygden särskilt under 1890-talet.

Det är också från 1890-talet som vi har benämningen »Smålands Jerusalem« på Jönköping. Tidningen Sanningsvittnet skrev 1897: »Något liknande hvad som fordom skedde i Jerusalem drager folk till föreningens [Missionsföre-n-ingens] fyra årliga möten – ’kvartalsmöten’ – till Jönköping.«

Ren andaktsläsning fanns i en bilaga varje vecka, »Stilla stunder«. Mer överraskande kan det tyckas vara att »Det sextonde århundradets reformations-historia« också utgjorde en kostnadsfri bilaga till tidningen.

Även nykterhetsarbetet ägnades stor uppmärksamhet i tidningen. Den 30 januari 1893 handlade en ledare om Nationalgoodtemplarordens fest i läroverket. Här framgick att de ledande i samhället infann sig vid detta tillfälle med i spetsen landshövding Palmstierna, stadsfullmäktiges ordförande, borgmästaren och läroverkets rektor. Ämnet för talet var »Svenskhet och nykterhet«, och talaren hävdade att om man betänkte Karl XII:s tapperhet, måste man blygas över den svaghet, i vilken det svenska folket sedan dess råkat. Orsakerna sades vara rusdryckerna, som ledde till frihetens undergång och fördärv.

En flitig brevskrivare i nykterhetsfrågan var Erik Räf, disponent vid gruvor, bland annat i Spexeryd, senare godsägare i Attarp, Bankeryd och från 1903 riks-dagsman. Den 1 juli 1895 skrevs om en utflykt som nykterhetsvännerna gjorde till Omberg, där tal hölls av friherre Hermelin på Ulfåsa och disponenten Räf.

Från 1898 fanns en återkommande bilaga i Jönköpings-Posten om nykterhetsarbetet skriven av sekreteraren i Jönköpings läns nykterhetsförbund.

Tidningens inriktning och ambitioner framgick väl av dess prenumerations-anmälan. Inför år 1896 sägs att huvuduppgiften från början varit att verka för befordrande av gudsfruktan, sedlighet och nykterhet. Denna ambition stod fast, men tidningen ville också alltmer kunna svara mot växande fordringar på ett allmänt nyhetsblads innehåll. Ingen fråga av vikt för staden och länet skulle bli förbisedd. Politiskt önskade man vara på den sidan, där man höjde den nationella fanan. Vidare ville man skydda jordbrukarna och näringarna mot en övermäktig utländsk konkurrens, sålunda en protektionistisk linje. Men man kom också in på rösträttsfrågan, där tidningen framhöll att Jönköpingsbygden hade utmärkta arbetare som kunde fylla sina medborgerliga plikter. Därför pläderade man för en sänkning av den inkomstgräns på 800 kronor per år som alltsedan 1866 var ett villkor för rösträtt till andra kammaren.

Inför 1898 skrev Jönköpings-Posten att tidningen främst ville hålla fram fosterländska synpunkter och i övrigt söka befordra ett sunt framåtskridande på varje område. Man framhöll också att meddelanden från Jönköpings missionsförening, Jönköpings läns nykterhetsförbund och Jönköpingskretsens ynglingaförbund i första hand inflöt i Jönköpings-Posten.

Den negativa inställning som i tidningens barndom funnits gentemot romaner var delvis borta. Man hade följetonger, men man underströk att endast goda saker skulle finnas i dem (t.ex. 15/12 1897). Icke-kristlig kultur i övrigt observerades inte mycket, men den 10 april 1905 fanns en lång recension av Musiksällskapets konsert i läroverkets högtidssal. Bland annat Wagner framfördes där.

Jönköpings-Posten hade ingalunda någon monopolställning på Jönköpings tidningsmarknad. Faktum är att några av Sveriges sedermera främsta tidnings-makare och skribenter fanns hos konkurrenterna i staden. Smålands Allehanda gick i december 1894 över från tre- till sexdagarsutgivning. Från slutet av 1892 var Carl Gustaf Tengwall redaktör. År 1897 blev han redaktions-sekreterare på Dagens Nyheter, men strax därefter gick han över till Svenska Dagbladet, och det var i denna tidnings nysatsning som han kom att göra sin riktigt stora insats. Smålands Allehanda låg till höger om Jönköpings-Posten, vilket framgår av tidningens prenumerationsanmälan inför år 1898. Där sade man sig vara svensk-nationell, vilja klok sparsamhet, strävsamt arbete och användning av landets egna hjälpkällor. Vidare var man motståndare till rösträttsstreckets bort-tagande eller sänkande, även mot massvälde och mot förändringar i unionen på grund av norrmännens anspråk. Högerstämpeln i förhållande till Jönköpings-Posten får Smålands Allehanda i första hand därför att tidningen inte ens ville ha en sänkning av rösträttsstrecket.

Så fanns tidningen Småland under perioden 1893–1901. Det kan sägas att denna tidning stöddes av de rika i Jönköping och bygden. Brukspatronen Knut Ottonin Ljungquist på Munksjö bruk lämnade under en längre tid papper gratis, och tidningen hade också understöd av brukspatronen på Norrahammars bruk, Johan Wilhelm Spånberg. Inför år 1895 presenterade Småland sig som länets enda frisinnade tidning. Inför 1898 sade den sig vara frisinnad, framåtsträvande, upplysningsivrande och nykterhetsvänlig. Den kom ut tre gånger i veckan. Redaktör var Otto von Zweigbergk, som kom från Aftonbladet och som senare skulle bli chefredaktör för Dagens Nyheter. Jämte honom arbetade hans hustru, den unga skånskan Anna Christenson. En volontär under Otto von Zweigberg på Småland var Ewald Stomberg, senare mäktig redak-tions-chef på Svenska Dagbladet och därefter huvudredaktör på Sydsvenska Dagbladet. En senare känd skribent och tidningsmakare var också Valfrid -Spångberg, som började sin karriär under von Zweigbergk.

Fortsättning följer...