– Det brinner på Västra Tändsticksfabriken! Lågorna slår långt upp mot taket!”

Det var droskföraren Allan Johansson som natten till den 31 januari larmade brandkåren om fabrikslokaler som stod i ljusan låga. Branden hade ett explosivt förlopp och de 70-tal brandmän som kallats till platsen fick inrikta sig på att rädda huvudbyggnaden där gnistregnet redan hade slagit upp lågor på taket.

Brandmännen fick problem. ”Det var ett starkt tryck på vattennätet och när samtidigt 20 strålar var riktade mot brandhärden orsakade det ett kraftigt sänkt vattentryck”, skrev JP. Dramatiska scener utspelades. En brandman föll ner från en stege och fick köras till lasarettet, en annan hade kollapsat av överansträngning. Folk i de kringliggande husen evakuerades.

Branden hade synts från stora delar av stan och Jönköpingsborna hade den sena timman till trots strömmat till för att se förödelsen. Ännu var det ingen som misstänkte mordbrand.

Brand och orkan

Men natten till den 2 februari, i orkanliknande blåst som försvårade släckningsarbetet, hände det igen! JP rapporterade om ”Storbrand i Jönköping. En pyromans verk”.

Nu var det Fläktfabriken som brann. Utanför fabriken hittades en tändsticksask. Mot staketet stod en stege lutad. ”Det är en pyroman som lämnat spår efter sig”, konstaterade brandchefen Gösta Thorö och den nu inkopplade kriminalpolisen Åke Hakeberg.

Ytterligare två nätter senare var det dags igen. Pyromanen hade satt eld på Jönköpings Snickerifabrik på Talavid och polisen konstaterade i JP att utredning pågår men att ”man söker i tomma intet”.

Det spekulerades i om bränderna var någon form av hämnd. Överläkaren på rättspsykiatriska avdelningen på Ryhovs sinnessjukhus, Gunnar Adell, uttalade sig om personer med en ”sjuklig drift att tutta på”.

Annons

I JP publicerades bilder på folkmassor som givit sig ut på stan i väntan på nya nattliga bränder. Myndigheterna med den svårt pressade brandchefen i täten uttalade sig om pyromanen som ”en förslagen man med stor lokalkännedom”.

Gäckade polisen

Natten till den 6 februari brann det igen. Pyromanen, som hela tiden gäckat polisen, hade ringt brandkåren och sagt att det brann på Restaurang Backgården på Rosenlund, men i själva verket brann det på två platser på väster.

Två dagar senare skrev JP om den femte branden, nu i Centralföreningens spannmålslager på Kämpevägen. Sedan var det lugnt i några dagar till natten den 23 februari då Brunns på Östra Strandgatan brann.

Polismästare Sven Mannergren uppmanade industriidkarna att sätta upp belysning ”i mörka otrevliga prång”. En tipssumma på först 5 000 kronor, sedan 7 000 utlystes.

Ett välriktat skott

Och så äntligen! ”Pyromanmisstänkt gripen i natt” skrev JP den första mars. En man hade observerats när han tagit sig in i Mariedals handelsträdgård vid Barnarpsgatan och nu inleddes en våldsam jakt på en pyroman i bara strumplästen och efter honom ut på Kungsgatan rusade polisen Ingvar Carlsson med dragen pistol.

– Stanna eller jag skjuter! skrek Carlsson

Tidningen rapporterade om det nya mordbrandsförsöket och om ”det välriktat skott som tvang den flyende att ge upp”.

Den gripne var Arnold Johansson, en 30-årig diversearbetare som bodde med sin mormor och en originell morbror i Hovslätt. Han beskrevs som ”den farligaste mordbrännare Sverige någonsin haft”, en man som ”fått värden för 25 miljoner att sväva i fara”.

I hans bostad hittades ”ljus av högst märkligt slag” och med dessa samt några exemplar av Jönköpings-Posten(!) hade han tuttat eld på husen.

Sinnessjukvård

Vid de första förhören hade pyromanen uppvisat en motvallsattityd och nekat till brott, men, den 13 mars kom erkännandet.

I juli var det rättegång. Stadsfiskal Gösta Bergdahl yrkade på straff för grov mordbrand och försök till grov mordbrand medan försvarsadvokat Åke Grunditz yrkade på vård. Och så blev det. Arnold Johansson ansågs ”lida av sådan själslig defekt att han bör omhändertas för sinnessjukvård”.

Jönköpings-Posten skrev att ”Jönköpingsborna nu kunde andas lättare och att pyromanpsykosen äntligen hade släppt”.