När Jönköpings-Posten i sitt första nummer 1931 hade en betraktelse  över världssituationen, var det en dyster bild som målades upp. USA  hade blivit ett offer för världsdepressionen. Tyskland kunde inte uppfylla sina ofantliga skadeståndsförpliktelser, och makt- och allianspolitiken hade fått en ny blomstringstid. Intet skrevs dock om den allt starkare ställning som nationalsocialisterna hade uppnått i Tyskland.

Vid årets slut ställdes frågan »Väktare vad lider natten?« och då sågs kommunismen som det stora hotet (17/12).

Däremellan hade som vi tidigare sett Carl-Olof Hamrin skrivit från ett nazistiskt massmöte i Stuttgart, och Agne Hamrin hade presenterat Adolf Hitler som »ödets man«. Flera artiklar fanns med udd riktad mot Sovjetunionen. I en artikel med rubriken »Den ryska faran vid portarna« sades att landet dumpade sina produkter, och ryskt inflytande påstods ligga bakom Ådalskravallerna. Jönköpings-Posten publicerade också artiklar om Stalin (27/2, 21/5, 5/10 och 17/10).

Tidningen hade en positiv syn på Tysklands president Paul von Hindenburg och landets utrikesminister Julius Curtius (14/1).

Av intresse är en artikel om extrema politiska sympatier hos Jönköpings gymnasister. Många bland dem tyckte att politik enbart var smörja, men det sades att det fanns ett 50-tal organiserade fascister och flera sympatisörer. En anledning till artikeln var att nazistiska läroverksynglingar i Stockholm handgripligen angripit kommunistledaren Hugo Sillén. Det nämndes att vid riksdagsvalet 1930 hade en yngling burit nazisternas bruna uniform. Ledare för nazisterna i Jönköping var en furir Sigstedt vid A 6. Idolbilder fanns av Mussolini, Hitler, Goebbels och till och med »herr djurdoktor Furugård« (11/2). Det kan noteras att fascistledaren Per Engdahl tog studentexamen vid Jönköpings läroverk och att nazistledaren Sven-Olov Lindholm växte upp i staden.

Jönköpings-Posten hade under 1931 ett tydligt fokus på Italien beroende på att Agne Hamrin där hade sin verksamhet. Även i början av 1932 skrev Hamrin att Italien för närvarande var Europas intressantaste land. Senare skrev tidningen att Hamrin i en serie artiklar skulle lägga fram resultaten av de studier i fascismen som han under föregående år hade bedrivit under sin vistelse i Italien (5/1 och 18/3).

Under 1932 var emellertid Agne Hamrin ofta i Tyskland, och rapporterna blev då många från detta land. I början av året fanns ett porträtt av »Vackre Adolf«, och det skrevs om »Bruna palatset i München« och om den nazistiska uppmarschen i Coburg (15/1). Senare följde en ledare skriven av Agne Hamrin om president Hindenburg. Han sades inkarnera några av de bästa egenskaperna hos det tyska folket (18/2). Detta kan jämföras med vad Agne Hamrin skriver i sina memoarer. Där kallas Hindenburg »ett senilt och orkeslöst offer för en militär- och agrar-aristokratisk kamarillas manöver« (s. 122).

Den 16 april rapporterade Agne Hamrin från Berlin att Hitlers privatarmé hade upplösts och att detta var dagens sensation. Därpå följde en anonym ledare om att Tysklands framtid stod i hakkorsets tecken och att detta var det allvarsamma, men den åtföljdes av en mer positiv ledare om Tyskland, skriven av Agne Hamrin (1/6 och 8/6). Sedan följde av samma författare en lång serie av artiklar om männen kring Adolf Hitler. Serien började med Joseph Goebbels och fortsatte med bland andra Alfred Rosenberg, Ernst Röhm, Hermann Göring och Rudolf Hess (23/7, 28/7, 1/8, 2/8 och 6/8).

Vid samma tid introducerade Agne Hamrin i en ledare ett tema som han senare många gånger återkom till. Om Weimarrepubliken misslyckats berodde inte detta på högerradikaler som von Papen eller general von Schleicher, utan på dem som innehaft makten och »inte kände den tid i vilken de voro kallade« (25/7).

De båda andra artikelskrivande bröderna rapporterade också från Tyskland. Carl-Olof Hamrin gjorde en rundtur i Berlin i slutskedet av valkampanjen i augusti, och Yngve Hamrin kommenterade att valets facit var Tysklands radikalisering och att man inte längre kunde utestänga Hitler från regeringen. I en eller annan form övergick nu makten till nazisterna (2/8 och 3/8).

Agne Hamrin rapporterade även från Wien och tog redan 1932 upp frågan om »Anschluss« (24/8, 2/9 och 23/9). Senare på året kom rapporterna från Tjeckoslovakien (8/10, 22/10, 26/10 och 25/11).

Att Agne Hamrin rapporterade från Tysklands grannländer hindrade honom inte från att fortsätta att kommentera utvecklingen i Tyskland. Han grep tillbaka på Stiernhielms Herkules berömda valsituation mellan fru Dygd och fru Lusta, och han kallade Hitler för Herkules-Hitler och ställde frågan om kansler Brüning var fru Dygd eller fru Lusta. Samtidigt konstaterade han att Mussolini aldrig bad om att få bli diktator (2/9).

Annons

Två veckor senare ställde Agne Hamrin frågan om den tyska demokratin gick vidare på sin väg mot upplösning, sönderfallande och död. Eller höll en diktatur på att uppstå? Om så skulle bli fallet berodde detta inte på »en enskild mans härsklystnad« utan på »den tyska demokratiens och parlamentarismens självförvållade svaghet« (15/9).

Medan Agne Hamrin ihärdigt vägrade att ta avstånd från nazismen, gjorde en annan Jönköpings-Posten-medarbetare det. Harry Blomberg ställde frågan »Vem är Hitler?« (16/9) och svarade:

Judehatets och den yverborna nationalismens profet står där mitt på scenen. Trots sin lilla chaplinmustasch står han där. Sannerligen, ett folk som till stora delar betraktar denna den vilda, fradgande frasens och det tygellösa våldets vinkelpredikant som sin frälserman, måste befinna sig i outsäglig nöd.

Strax därefter skrev Agne Hamrin om »Stålhjälmens renässans« – han hade sina sympatier på Tysklands sida gentemot Frankrike (20/9). Sedan följde en ledare, »Panta rei«, där Agne Hamrin skrev att det var förnimmelsen av att allt flöt som drev människor mot de modernaste politiska och sociala budskapen (7/10). En nazistisk nyhet med svensk anknytning var att Adolf Hitler var den förste att gratulera prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha vid deras förmälning (19/10).

I oktober 1932 hade det gått 10 år sedan fascisterna tagit makten i Italien, och Agne Hamrin fann det inte vara lätt att besvara frågan om fascisterna varit mer till skada än till gagn för Italien. Han menade att en demokrat kunde anse att en diktatur under vissa förhållanden var en nödvändig och nyttig hästkur (28/10).

Vid novembervalen i Tyskland gick nazisterna tillbaka. Jönköpings-Posten skrev att man kunde våga hoppas att Hitler något skulle dämpa sina caesariska later (9/11). Samma dag gav Agne Hamrin en ögonblicksbild från Berlin. En nazistisk kollektbössa kom »under en semitisk krum näsa, vars ägare besvarade den älskvärda inviten att bidraga till Hitlers utrotningskrig mot judarna med att säga: ’Nej tack! Min biljett till Palestina betalar jag själv!’« Hamrins kommentar var: »Berlinhumorn lever trots allt, trots kris och val och andra vedermödor.« En läsare år 2009 har svårt att uppskatta det humoristiska i situationen och förmodligen var det många läsare som hade svårigheter med det redan år 1932.

I sin sista Berlinrapport för året skrev Agne Hamrin att en diktator inte grep makten på grund av egen styrka utan därför att motståndarna givit honom vapnen i händerna (10/12). Det ligger givetvis en del i denna Agne Hamrins älsklingsidé om demokratiförkämparnas ansvar för utvecklingen, men samtidigt blir det ett märkligt budskap att det största hotet mot demokratin inte är demokratins fiender utan dess anhängare.

Om nazismen i Sverige har tidigare nämnts att i valet 1932 hade kommunisterna fått 200000 röster och nazisterna 14000, vilket lektor Ragnar Olsson betecknat som allvarligt för demokratin. Jönköpings-Posten hade instämt.

Nazismen hade alltså under 1932 kommit väsentligt mer i fokus än tidigare. Men ytterligare något finns att säga om Jönköpings-Postens utrikespolitiska hållning utöver inställningen till den nationalsocialistiska rörelsen. Sovjet sågs fortfarande som det stora hotet mot Europa (27/10). Vidare florerade vid denna tid i Europa en stor förtjusning i den indiske ledaren Gandhi, men Agne Hamrin var kritisk mot detta »Gandhisvärmeri«. Här deklarerade Jönköpings Läns Tidning en annan uppfattning och menade att de europeiska staternas kolonier borde bli fria. På detta svarade Jönköpings-Posten att dessa kolonier måste bli mogna först (28/1 och 16/2).

1933 var det år då nazisterna tog steget från att kräva makten till att överta den. I början förekom dock endast opolitisk nyhetsrapportering i Jönköpings-Posten. Berlin firade nyår med karnevalsstämning, rapporterade Agne Ham-rin, och intet sades om nazisterna. I en ledare strax därefter talade Hamrin om »den verkliga tyska nöden«. Han angrep både kommunister och nationalsocialister och menade att vad Tyskland mer än något annat hade behov av var en andlig och moralisk medicin. Ytterligare något senare hävdade han att Tyskland regerades från en herrklubb i Berlin (5/1, 9/1 och 14/1).

Därefter gjorde Agne Hamrin en utomordentligt dålig prognos. Varje sansad människa visste enligt honom att Hitler aldrig skulle erövra regeringsmakten. Eventuellt skulle han i kompanjonskap med andra få ta hand om en del regeringsbestyr. Dessutom menade Hamrin att judiska affärsmän hade gynnats av nationalsocialisterna (19/1). Ett par dagar senare angreps dock nazisterna. En SA-man i Dresden hade mördats av sina partikamrater, och nazisterna lade skulden på den mördade (21/1).

Så kom maktövertagandet, och i en osignerad ledare skriver Jönköpings-Posten att i och med att Hitler utsetts till rikskansler hopar sig alltfler svarta olycksbådande moln. Urladdningar kan väntas slag i slag, och tidningen konstaterar att Hindenburg inte givit Schleicher de maktdekret han önskat (30/1). Ledaren följdes av en av Agne Hamrin signerad artikel, där författaren menade att

i det ögonblick den gamle rikspresidenten utnämnde Adolf Hitler till tyska rikets kansler gav han också – man får väl hoppas utan att själv vilja det – tyglarna lösa åt de krafter i Tyskland som av allt att döma äga de största förutsättningarna för att kasta landet in i en stormtid utan många motstycken.

Men Hamrin skrev samtidigt att Adolf Hitler var på väg ner från sitt livs kulmen. Rikskansler Adolf Hitler hade startat ritten mot sin undergång.

Fortsättning följer...