I ett par osignerade ledare i november (8/11 och 9/11) – »Om konsten att göra nazister« – återfinns det som varit en älsklingstanke hos Agne Hamrin. Hitler vann valet på grund av sina motståndare. Weimarrepubliken sades vara utmärkt av »Bonzentum«, pampvälde och korruption. Nationalsocialismens vagga stod inte i München utan i Versailles. Sedan överfördes resonemanget till Sverige, och Jönköpings-Posten talade om fackföreningarnas brutala tyranni och om undermåliga socialdemokratiska riksdagsmän.

I november var det åter val i Tyskland. Valdeltagandet var 95,2 procent, och nationalsocialisterna fick 92 procent av rösterna. Jönköpings-Posten skrev om valdagen som en glädjens och flaggornas dag i Tyskland. Givetvis förekom inga slagsmål mellan politiska motståndare (13/11).

1933 års väldiga framgång för de tyska nationalsocialisterna fick återklang i Sverige. Dessförinnan, i början av året, skrev Jönköpings-Posten att bolsjevismens och gudsföraktets smitta höll på att gripa Sveriges ungdom (7/1). I slutet av mars konstaterade tidningen att för något år sedan var Sven Olov Lindholm ensam nazist i Jönköping. Nu fylldes Viktoriasalen med applåderande, delvis brunskjortklädda män. Smålands Folkblad hade pläderat för en demokratisk samling mot nazism. Jönköpings-Posten skrev apropå detta att det fanns många goda socialdemokrater, men att man borde skilja agnarna från vetet (29/3).

I april kunde Jönköpings-Posten meddela att rosor överbringades från Övralid till Hitlers Tyskland. Det var den åldrade Verner von Heidenstam, som såg likheter mellan karoliner och de tyska nazisterna (18/4). Jönköpings-Posten tyckte att den socialdemokratiske handelsministern Fritjof Ekman borde avgå. Han hade först hårt angripit Hitlers regim, bland annat judeförföljelserna, och sedan svängt sig om vad han hade sagt (4/5).

Den 22 maj publicerades en artikel i Jönköpings-Posten om stämningarna på den småländska landsbygden. Det framhölls att Hitler hade anhängare bland de yngre. Man ogillade judeförföljelserna men ansåg att han var en kraftkarl som kunde hålla osunda rörelser och diktaturer av oansvariga demagoger i schack. De äldre såg Hitlers våldsgärningar som ett mene tekel och ville ha en samling med bland annat effektiva åtgärder för modernäringen och kraftiga ingripanden mot arbetslösheten samt skydd mot samhällsomstörtande krafter. Kort därefter talades om en radikaliseringsprocess i Sverige med större sympatier för kommunister och nationalsocialister (7/6). En arbetsgivare uttalade en förhoppning att Sverige snart skulle få liknande förhållanden som i Tyskland (13/6).

Tidningen Social-Demokraten menade att Sveriges nationella ungdomsförbund blivit helt nazistiskt. Jönköpings-Posten framhöll att i Social-Demokratens ledning satt Fredrik Ström och Zäta Höglund, gamla kommunister. I fråga om Nationella ungdomsförbundet ville tidningen att man skulle vänta och se (23/8).

I Wien skrev Agne Hamrin en ledande artikel under rubriken »Ovädret nalkas«. I högstämda ordalag pläderade han för fosterlandskärlek och försvars-upprustning (17/10):

Vi få inte vara verklighetsfrämmande optimister. Ty den dag kan varda kommande, då vi motvilligt eller med glädje måste säga dessa oändligt sköna ord: »Fosterland – blott du.«

Harry Blomberg kopplade samman nöjesindustrin och diktaturer och menade att svenska folket var offer för en fullständigt omoralisk nöjesindustri (21/10):

Då vi fördöma bolsjevismen, fascismen och hitlerismen få vi dock inte glömma att de bära fram en ny livsstil, en strävare, strongare än den förhandenvarande. De hata den fettvalkande förnöjsamheten och dästa det-är-bra-som-det-är-gesten.

För Blombergs del var det inte fråga om en flirt med diktaturer utan en inställning som ledde fram till Oxfordgrupprörelsen och Moralisk upprustning.

Ett stort upprop publicerades i Jönköpings-Posten liksom i andra svenska tidningar, skrivet av kända svenskar till förmån för de tyska kulturpersoner som tvingades gå i landsflykt (24/10).

Annons

I slutet av 1933 presenterade Jönköpings-Posten den nye svenske nazistledaren, överste Martin Ekström. Om honom sades det att han säkert skulle ha kunnat gå långt i Karl XII:s armé. Nu ville han bli Sveriges Hitler. Söndringen mellan nazistledarna Furugård och Lindholm hade gjort motståndarna starka (18/12).

Under 1934 fanns i Jönköpings-Posten annonser för nazistiska sammankomster. Den 18 januari fanns en annons med två hakkors i vilken meddelades att nationalsocialisterna följande dag skulle anordna ett stort propagandamöte i Älmebergs folkskola i Vireda socken. Talare var Allan G. Carlsson, Göteborg, och inträdet var 35 öre. Musik var ytterligare en lockelse. Vidare informerades om att Sven Olov Lindholm skulle tala på Valhallasalen i Jönköping om »demokratins diktatur«. Furugårdsanhängaren Gerhard Eriksson talade i Ane-by och Nässjö om nationalsocialistisk folkresning (20/3 och 3/4).

I början av 1934 angrep Jönköpings-Posten den tyska nazistiska kyrkopolitiken. Där fanns, skrev man, en avgudadyrkan av staten. En gigantisk kulturkamp stundade, men tidningen trodde inte att regimen skulle få bukt med de evangeliska kristna (24/1).

I övrigt var den relativa förståelsen för och uppskattningen av Hitler och nazismen mest påfallande. Den 1 februari hade ett år gått sedan »die Macht-über-nahme«. Jönköpings-Posten gjorde en betraktelse över året och fann att Hitler nog liksom Mussolini skulle bli en nykter realpolitiker. Kommunister och social-demokrater var slagna till marken. Katolska kyrkans makt var förintad. Dock hade man inte fått bukt med de konservativa junkerkretsarna. Tyska rikets enhet var ett faktum, och det var en seger för Hitler. »Gleichschaltung«, likformighet, hade uppnåtts. Hitler hade uttalat fredsvilja, och i landet fanns färre arbetslösa. Sedan kom ett budskap riktat till svenskarna: Ett national-socialistiskt Tyskland kommer att bestå både över dagen och morgondagen:

Vi och vårt land kunna rakt inte vara betjänta av varken den absoluta sterila s.k. kritik som utövas av våra högröstade hemmademagoger eller av det ostolta och osvenska efterapande som andra göra sig skyldiga till.

Från och med den 22 mars satte Agne Hamrin åter ut sitt namn eller sin signatur då han skrev om Tyskland. Han fann att det varit en frapperande oblodig revolution, och han skattade sig lycklig att ha på ort och ställe fått uppleva en modern revolution. Ingenting av hopplösheten från 1932 fanns nu kvar, inte heller fanns någon segeryra, utan i stället härskade förtröstan och framtidstro. Ett fanatiskt arbete utfördes nu för att timra det nya rikets byggnad.

Den 3 april återkom Agne Hamrin med rapport från Tyskland och skrev då om »den andra revolutionen«. »Heil Hitler!« betyder, skrev han, »Fräls oss Hitler«, och det fanns, hävdade han, ett starkt religiöst drag inom national-socialismen. En genial agitator och kraftfull folkledare har gjorts till Gud. Hamrin skrev att han tidigare skrattat åt Hitler som förhäxat åtminstone halva folket, men skrattet hade tystnat och givit plats åt en djup gripenhet inför detta gigantiska nationella ödesdrama. Men sedan Hamrin på detta sätt behandlat det nazistiska Tyskland mycket välvilligt, skrev han ändå att kampen stod mellan de båda korsen.

Sex dagar senare kom Agne Hamrin med förmaningar till svenskarna. Detta folk har länge suttit på parkett och njutit fredens välsignelser:

Den dästa mättnaden och den loja självbelåtenheten innebära större risker för ett folk än mycken nöd och många umbäranden. Framför allt böra vi svenskar vakta oss för att övermaga döma och fördöma de nationer som under stor vånda med blodiga hjärtan och händer resa sig upp ur sitt betryck för att åter kunna andas den luft som är den väsentligaste förutsättningen för ett folks hälsa: den nationella frihetens.

Man kan fundera över vad Agne Hamrin menade med att tyskarna först med nationalsocialismen vunnit sin nationella frihet, men en vanlig tysk tolkning var att judarna var ett främmande folk som skaffat sig ett alltför stort inflytande över bland annat tyskt affärsliv och universitetsväsen. Det inflytandet hade nu nazisterna avskaffat.

Fem dagar senare rapporterade Agne Hamrin från ett besök i ett nazistiskt koncentrationsläger. Han hade varit i Oranienburg, där det fanns 600 politiska fångar. Det enda man saknade där var friheten. Man fick god och näringsrik kost, och Hamrin menade att koncentrationsläger var i alla revolutioner ett nödvändigt ont, och sedan använde han sin egen erfarenhet som argument:

Ingen svensk tidningsman torde ha haft så oangenäma personliga erfarenheter av den nationalsocialistiska revolutionen som jag. Om jag trots detta inte utan vidare vill deltaga i ramaskrien över koncentrationslägren, så har jag rättighet att kräva att bli trodd på mina ord.

Den 1 maj kopplades i Jönköpings-Posten fascism och krispolitik ihop. Fascismen såsom samhällslära skulle aldrig ha varit möjlig om inte den uppfattning som behärskade det föregående skedet gått till överdrift. I åtminstone ett land synes den gamla liberalistiska åskådningen alltjämt vara högsta mode, och det är Sverige. Här är det lilla individuella Jaget fortfarande kejsare, och samhället är denne tyranniske kejsares ödmjuka tjänare. Resultatet har blivit en »gelé-artad samhällsanda«. Den arbetslöshetspolitik som bedrivs av den nuvarande regeringen på ett fruktansvärt effektivt sätt befrämjar den sedan länge pågående upplösningen av samhällsandan.

Annorlunda var det i Tyskland. Ungdomsledaren Baldur von Schirach presenterades, och så ställdes frågan hur den nya ungdomen kommer att bli, och svaret var: heroisk (4/5).

Den 30 juni 1934 inträffade »de långa knivarnas natt« i Tyskland, då Ernst Röhm och andra i SA-ledningen mördades. I Jönköpings-Posten hette det att en synnerligen allvarlig revolt mot rådande regim kvävdes i sin linda av Hitler och Göring, vilka med en väldig snabbhet satte sig till motvärn mot de personer, vilka man inom den nazistiska ledningen länge misstänkt för planer på en statskupp. Det talades om hundratalet arkebuserade. Ledaren är märklig, då man kopplade samman nazister och socialdemokrater. Det sägs att en sådan mentalitet hos det nazistiska regementet, som tog sig uttryck i våldsdåden mot judarna, straffar sig förr eller senare. Till en sådan gjorde sig inte ens Mussolini och hans fascister skyldiga. Lika lite som de kränkt en mängd av sitt folks allvarligaste religiösa känslor i den grad som Hitlermännen gjort. Hitlers första revolution var ett straff över socialdemokrater för den hänsynslöshet samt den maktlystnad med vilka de gått fram alltsedan Marx dagar. Deras liktänkande i alla länder och också den tyska diktatorn skall förr eller senare möta sitt öde på grund av motsvarande hänsynslöshet och övergrepp, där de träder fram.

Fortsättning följer...