Och vår Gud hade alltid lärt oss givmildhet, så dom sa:

Har du ingen skam i kroppen?

Här. Du får lite av oss.

Mitt tåg stannar i Sveriges Jerusalem och jag minns en nyårskonferens som jag besökte här i stan. Unite 08, hette den. Där har Pingstkyrkan något gemensamt med estradpoesi, eller hur? Denna förkärlek för anglosaxiska namn. Spoken word, Poetry Slam – det låter coolare, så lockas kidsen dit.

Själv heter jag Nino Mick och den här gången är jag inte i Jönköping för att förlora mig i lovsång och ha ångest över mina onanivanor. Jag ska framträda som estradpoet i samband med Jönköping Qom Ut.

Som ni hör kan mycket förändras på sju år. Jag kan det, en stad kan det alldeles säkert. Jag undrar hur mycket Gud kan förändras, om han kan det alls. Vi gjorde slut för flera år sedan, men den jäveln slutar liksom inte ringa mig. Om jag så skriver en dikt om dinosaurier poppar han ändå upp och vill få det att handla om honom. Skulle mitt liv vara en romantisk komedi skulle det vara just romantiskt, men i verkligheten är sånt bara creepy stalkerbeteende.

Mina ateistvänner fattar inte varför mina dikter tvunget kommer tillbaka till Gud. Det är som att dom inte förstår att han finns på riktigt. Vår relation var en relation, lika äkta som nån annan, som den till min mamma, pappa, bästis (även hon var på Unite 08). Gud var bara lite mer tystlåten (som pappa ungefär).

Annons

Det är en relation som kan spricka. Som den till mamma, pappa, bästis. Det slutar inte vara smärtsamt. Det slutar inte vara, även när det tar slut.

Hela mitt scenspråk är impregnerat av karismatiska gudstjänster. Men det är en annan sorts predikan nu, baby. Fittorna har räddat oss, döpt oss i sav och saft.

I Smålandssalen på Stadsbiblioteket predikar jag för redan frälsta. Inga andra än redan frälsta hade lämnat det vackra kvällsvädret vid tröskeln för nedfällda persienner och queerpoesi. Förra året var jag med på Qom Uts invigning, då var hela Hovrättstorget fullt med folk. Ikväll är vi ett tjugotal personer. Jag vet vad jag föredrar.

Det är ofta menat som en förolämpning, ”du predikar för redan frälsta”. Som att det är resursslöseri. I mitt fall får jag ibland antydningar från välmenande, att jag borde ge mig ut på korståg, göra vatten till vin, intoleranta till toleranta, transfober till människorättskämpar... Som vore min poesi en folkbildande resurs, inte att slösas bort på transpersoner och queera. Det speglar en viss syn på kultur, att den måste vara nyttig, och inte nyttig för vem som helst utan nyttig för majoritetssamhället. Kan ni för en gångs skull låta nån annan vara i centrum?

Flera par ögon tåras i Smålandsrummet, inklusive mina egna. Poesi av och för transpersoner ger möjlighet att lovsjunga varandra och varandras existens, i ett samhälle där över hälften av unga transpersoner allvarligt övervägt att ta sitt liv, och en fjärdedel någon gång försökt. Tänk att vi, fortfarande, finns.

Det är också den funktionen hbtq-festivaler kan fylla, speciellt i små städer. Att en gång om året få känna sig lite mer i majoritet. Inte vara ensam. Att själva staden signalerar: du finns. Vi ser dig. Tre dagar varje år, så ser vi dig. (Fundera här gärna på vad det skickar för signaler när region och kommun minskar ekonomiska medel.)

Malmö, Malung, Birmingham, Boden, överallt finns vi. I varje rum, i varje håla. Ibland räcker det att se någon i ögonen, få orden, spegla sig själv i dom, äntligen känna igen sig själv: och orka en dag till.

Nino Mick

Estradpoet