Detta uppmärksammade ställningstagande ledde till en kampanj från tidningens sida mot boxning. JP citerade från Dagens Nyheter, där Lars Gyllensten skrivit en artikel med den ironiska titeln »Boxningen och den svenska folksjälen«. Där talade han om hjärnskador i boxningen. Dagen efter kom en ledare om »Boxningen och medicinalstyrelsen«, där JP hävdade att boxning inte hörde hemma i ett civiliserat samhälle. Samma dag hölls ett möte i Jönköping, där boxningens förespråkare i Sverige framför andra, Oscar Söderlund, känd som Glokar Well, höll vad JP kallade en boxningspredikan. Pastor Henry Norin, som skrev om Söderlunds framträdande, var starkt fördömande (16/1, 17/1 och 18/1 1952).

Redan under våren 1952 kom Ingemar Johansson att figurera på Jönköpings-Postens ledarsida. Johansson hade vunnit på knockout över en dansk boxare, som därefter länge var oförmögen att resa sig, och JP ställde frågan: »Är detta idrott?« Dagen efter kom en ny ledare mot boxningen (18/3 och 19/3 1952). Jönköpings-Posten letade efter allierade och fann vissa. Lennart Andersson, före detta landslagsledare, menade att boxningen inte hade någon funktion att fylla i svenskt idrottsliv, och i riksdagen väcktes en interpellation i ämnet. Enligt JP växte opinionen mot boxningen stadigt (25/4 och 14/5 1952). När någon avlidit i boxningsringen uppmärksammade Jönköpings-Posten det kraftfullt (25/3 och 19/8 1953).

Från och med 1953 kunde Yngve Hamrin kämpa mot boxningen även i riksdagen, från talarstolen där och som motionär. Han framstod som boxningens fiende nummer 1, och i Medborgarhuset i Stockholm anordnades en match om boxning mellan honom och Oscar Söderlund, »Glokar Well« (14/3, 15/3 och 16/3 1955).

Några kommentarer om idrott av allmän karaktär kan nämnas. »Idrottsprästen« Samuel Norrby menade att speedwayföraren »Varg-Olle« Nygren som idol gått förbi Paavo Nurmi (3/4 1952). Det framhölls att den framgångsrike amerikanske stavhopparen Bob Richards sagt att han främst ville vinna män-niskor för Kristus (27/9 1952). Ivan Oljelund skrev att populariteten via idrott gjorde sig för bred (4/3 1954).

Boxningskontroversen ledde alltså till att ingen JP-medalj delades ut 1951. Följande år fick för första gången en kvinna medaljen, nämligen gymnasten Vanja Blomberg. Hon följdes av ytterligare en kvinna, den unga Jönköpingsgymnasisten Gunhild Larking, som satt svenskt rekord med 1,60 i höjdhopp (25/11 1952 och 2/12 1953). Hennes framgångar fortsatte senare. Hon blev »stor grabb« redan 1954, och i Europamästerskapet samma år blev hon fyra på nya svenska rekordhöjden 1,63. Enda svenska segern i de mästerskapen gick för övrigt till en annan höjdhoppare, Bengt Nilsson, som vann på 2,02 (16/8 och 30/8 1954).

År 1954 gick Jönköpings-Postens guldmedalj till pistolskytten Torsten Ullman, och i JP kunde man se flickan Eva Yngvesdotter Hamrin blomsterhylla medaljören. År 1955 åter var det simmaren Rolf Junefelt från Jönköping som fick medaljen (24/1 och 31/12 1955).

Jönköpings Södra och därmed Jönköping hade nått sin största fotbollsframgång genom tiderna 1950, då laget blev tvåa i allsvenskan. Sedan gick det inte lika bra. Säsongen 1950/1951 kom Södra på nionde plats. Då åkte AIK och Kalmar FF ur den högsta divisionen. 1951/1952 vann Norrköping, och Råå och Åtvidaberg åkte ur. 1952/1953 vann åter Malmö FF, Jönköpings Södra blev sjua, och Örebro och IFK Malmö blev nedflyttade. 1954 gick det inte längre. Södra åkte ur allsvenskan tillsammans med regionkonkurrenten Elfsborg, och Jönköpingslaget var inte längre bäst i Småland. Den positionen hade övertagits av Kalmar FF.

Inget tydde på en snabb återgång till allsvenskan för Södra. Man fick spela i division II Götaland. Laget slutade på femte plats i division II 1955, och publiksiffrorna blev dåliga (9/8 1954 och 20/5 1955). Säsongen 1955/1956 spelade Södra i division II västra, och där fanns även med Waggeryd och Husqvarna IF. Södra var inte längre ens bäst i Jönköpings län. Det var vid denna tid Waggeryd, som hade stjärnan »Gliet« Eliasson.

Något kunde man dock vara stolt över. Arne Selmosson gjorde succé i Udinese i Italien. Signaturen Kåbe, bakom vilken dolde sig idrottsredaktören Bertil Möllerström, intervjuade Selmosson, som sades vara »dagens idrottsman i Italien« (2/5 1955).

Lokalsamhället

Jönköpings-Posten gjorde reportage från några av de större industrierna i regionen. Harry Kolare besökte Tabergs yllefabrik, där Jakob Blomdahl var chef. Det var ett företag som börjat som spinneri, och sedan hade väveri utvecklats. Där gjordes möbeltyger och mattor (29/11 1951). Vidare rapporterades från WST i Forserum, där man gjorde hus och där Werner Svensson var chef (12/4 1952). I denna serie kom man också till JMW, Jönköpings Mekaniska Werkstad. Företaget var störst i Sverige på pumpar och ångpannor. Chefen, Anders Graab, hade kommit dit 1927; då hade det sett mörkt ut för företaget (2/7 1952).

Vaggeryd blev köping 1952, och samma år firades att Gränna varit stad i 300 år. Ibland hade Jönköpings-Posten specialsatsningar på särskilda orter i regionen, till exempel om Lekeryd den 4 december 1953 och om Skärstad den 10 april 1954.

Annons

Under flera år pågick diskussionen om huruvida Jönköping skulle ha kvar spårvagnstrafik eller inte. Jönköpings-Posten uttalade sig för denna trafik, men frågan skar rakt igenom partier. Ragnar Olsson, som även var stadsfullmäktigeledamot för folkpartiet, kämpade för att spårvagnstrafiken skulle bevaras, medan andra i samma parti, till exempel Bengt Göransson, ville ha en fullständig övergång till bussar (23/2 1951, 27/11 och 3/12 1953). Så småningom fattade stadsfullmäktige ett majoritetsbeslut om att all spårvagnstrafik skulle avvecklas, vilket skedde 1958 .

Jönköpings-Posten rapporterade om en opinion mot indragning av A6 musikkår (14/2 1951). Partiskiljande var däremot frågan om kommunalt stöd till Folkets Hus. Här stod socialdemokraterna mot de borgerliga, och Jönköpings-Posten engagerade sig kraftigt mot kommunalt stöd (12/3, 17/11 och 12/12 1953).

Jönköping hade vänortsrelationer med Bodö i Norge, Svendborg i Danmark och Kuopio i Finland. Jönköpings-Posten gjorde ambitiösa reportage från dessa städer (till exempel Svendborg 3/7 och 7/7 1951).

Ledarna för de större partierna gjorde förhållandevis täta besök i Jönköping. Företrädare för en liten gruppering var Per Engdahl, född och uppvuxen i Jönköping, tidigare svensk fascistledare, nu ordförande i Nysvenska rörelsen. I en annons stod att han skulle tala på Västra torget under rubriken »Prisskruven dras åt – mellan Washington och Moskva« (21/8 1951). Om ett annat möte informerades den 17 april 1952. Då bjöd Sällskapet Sverige–Sovjetunionen på sång och musik i Brahesalen. »Världsartister« uppträdde.

Sveriges radiolyssnare samlades kring Lennart Hylands »Karusellen«. Jönköping fick en avläggare genom Hagge Geigerts Jönköpings-Karusellen. Där ägde även en amatörtävling rum (12/11 1952 och 17/3 1953).

Den 8 mars 1954 publicerades ett upprop för att bilda en FN-förening. Bland dem som skrev under uppropet fanns Karin Berner, Yngve Bredin, Elisabeth Dahr, David Estborn, Yngve Hamrin, Fritz Hägg, Nils Rappe (ny borgmästare) och Sten Sundgren.

Den 14 juli 1951 rapporterades att ett tidningsflyg, som skulle till Jönköping, hade störtat i Bromma. Tre personer hade omkommit. Ett och ett halvt år senare var det dags igen. Det talades om ett flyghaveri i Jönköping med två till fyra döda (26/11 1952).

Nyheter på första sidan – och morgontidning, 1956–1960

Tidningen Jönköpings-Posten genomgick stora och iögonenfallande förändringar i november 1959 och november 1960. 1959 övergav tidningen den praxis som gällt från första början att annonser var på sidan 1 och att nyhetsförmedlingen först började sidan 3. I avgörandet om vilken typ av annonser som skulle möta läsaren på första sidan fanns ingen enhetlighet. Tidigare hade det ofta varit dödsannonser; sedan kunde det gå långa perioder med andra typer av annonser, men så dök dödsannonserna upp igen. Men den 5 november 1959 fick tidningen ett helt nytt utseende i och med att nyheterna kom på första sidan.

Lika gammal var tidningens tradition som eftermiddagstidning. Den 2 augusti 1960 kom beskedet att JP skulle bli en morgontidning, och den 1 november var omläggningen förverkligad. Det kan noteras att chefredaktören Yngve Hamrin var tveksam till förändringen (styrelseprotokoll 31/5 1960), men en viss maktförskjutning hade skett, genom att styrelsen på direktörens förslag utsett ett arbetsutskott, bestående av ordföranden och vice ordföranden, det vill säga Hägg och Estberg, och direktören och vice direktören, vilka var Carl-Olof Hamrin och John Lorentzi.

Den sistnämnde återkom till Jönköpings-Posten från Svenska Morgonbladet våren 1958. Då blev han också suppleant i styrelsen och dessutom protokollssekreterare. I den sistnämnda funktionen efterträdde han Sven Gavlevik, som blivit administrativ platschef vid AB Atomenergi. Nils Schön blev försäljningschef för annonser och prenumerationer.

En svår förlust gjorde JP då Eric Jonsson 1958 lämnade tidningen och blev chefredaktör för Bohusläningen. Som efterträdare som andreredaktör och redaktionschef ville Carl-Olof Hamrin ha Uno Tenfält, som vid denna tid var knuten till Nerikes Allehanda. Tenfält kom också, men det dröjde inte länge förrän han fann sin position alltför kringskuren. Carl-Olof Hamrin ville då stärka hans ställning genom att göra honom även till ansvarig utgivare av tidningen. Så beslöt styrelsen i oktober 1960.

Även i andra fall var det svårt med nyrekryteringar. Carl-Olof Hamrin och Greta Hamrin ville anställa Sven Eriksson på Expressen som redaktionssekreterare, medan Yngve Hamrin ville ha Filip Eklund. Styrelsen beslöt i enlighet med verkställande direktörens önskemål, men ett år senare ville Eriksson avgå, därför att han inte ansåg sig ha Yngve Hamrins förtroende (styrelseprotokoll 23/4 1956 och 17/4 1957). Till slut utsåg styrelsen C. G. Eriksson till redaktionssekreterare, en man med bred journalistisk erfarenhet men utan frikyrklig anknytning. Filip Eklund blev administrativ redaktör.

Den 20 december 1956 presenterade Jönköpings-Posten sina medarbetare, en nyttig presentation, där även signaturerna var utsatta. Fortfarande uppfattades idén om balans mellan könen inte vara av intresse. 22 män presenterades, en kvinna. Stina Olsson ansvarade för avdelningen Vi och våra hem och hade signaturen Smo.

Fortsättning följer...