”Vi ska alla en gång dö” mässar Kents Joakim Berg gång på gång i ”Mannen i den vita hatten”, spåret som avslutar albumet ”Du & jag döden”. Ett uppmuntrande slutbudskap som sitter som en smäck ihop med albumtiteln.

”Hamlet”

Skriven av William Shakespeare

Regi/scenbild/bearbetning: Rebecka Cardoso

Ljussättning/..

”Hamlet”

Skriven av William Shakespeare

Regi/scenbild/bearbetning: Rebecka Cardoso

Ljussättning/scenbild: Anton Andersson

Ljuddesign/musik/scenbild: Niclas Lindgren

Kostym: My Chiacchiero

Mask: Nina W Larsson

Skådespelare: Hanna Schön, Sanna Ingermaa Nilsson, Åsa Arhammar, Vera Veljovic, Mårten Svedberg

Spelas i Spira t.o.m. 15 oktober

”Allt levande ska dö en dag” är upplyft till snudd på öppningsreplik i Rebecka Cardosos version av William Shakespeares tragedi ”Hamlet” i Spira. Det är liksom lika bra att få det överstökat: Döden står i centrum här.

Inget konstigt i sig, naturligtvis – mord, död och skuld är själva grundtonerna i pjäsen. Men den som tänker sig en lugn inkörningssträcka mot den oundvikliga änden får alltså finna sig att ta sig an slutet redan från start. Det är rätt så underbart.

”Hamlet” har satts upp över 100 gånger bara i Sverige sedan år 1900 enligt Wikipedia. Säkert har det goda uppslagsverket missat ett antal versioner, och möjligen är ”Hamlet” världens mest spelade pjäs över huvud taget.

Så vad finns att tillägga? Finns här något att säga som inte redan sagts ett otal gånger, ett sätt att spela pjäsen som inte redan använts till leda?

Smålands musik & teater har gett uppdraget att fira 400-årsminnet av den store diktarens död till Rebecka Cardoso, under en kortare period för några år sedan anställd som skådespelare i Spira, och sedan dess väletablerad som regissör med uppsättningar bland annat på Dramaten och Unga Klara i Stockholm.

Annons

Och hennes läsning tillför faktiskt en hel del, inte minst genom att bjuda på 80 minuters ren teaterglädje.

Formatet, först. Cardosos uppsättning är superkompakt, 80 minuter lång bara, men det finns i princip ingenting att sakna i den. Allt som kan inbjuda till longörer är bortrensat, endast väsentligheter återstår.

Att spela ”Hamlet” som kammarspel med bara fem skådespelare fungerar utmärkt. Flera av skådespelarna växlar mellan roller, vilket markeras genom byte av de lätt bisarra hornprydda huvudbonaderna.

Över huvud taget är formen viktig här, utan att någonsin ställa sig i vägen för innehåll och spel. Scenografin består i stort sett av en sarkofag och putsade väggar, men tillsammans med en ljussättning som bjuder på spännande skuggspel samt ett smart – och vackert – användande av dockor och masker blir det oavbrutet fascinerande.

Någon stund mitt i är jag orolig att idéerna inte ska bära hela vägen, men det gör de.

Det klassiska genusmönstret är upphävt. Till exempel gör Hanna Schön prinsessan Hamlet som älskar sin Ofelia (Ingermaa Nilsson) – inte för att något ska bevisas utan för att det inte spelar någon roll och är alldeles självklart.

Över huvud taget är det här tragedi spelad på lekfullt allvar; precis lagom avvägda doser humor (ofta pricksäkert signerade Åsa Arhammar) får plats i svärtan. Skådespeleriet är genomgående glimrande, och trots det slimmade formatet får det som verkligen är viktigt ta ordentligt med tid.

Cardoso vågar sig till och med på en lång stunds total tystnad. Förtätningen går att ta på innan Hanna Schön stilla inleder Hamlets berömda monolog.

Less is more, sällan skildras döden så levande, William Shakespeare roterar av lust i sin grav.