– Känslan när slutsignalen gick var framför allt en enorm glädje. Och det ord som direkt dök upp i tankarna var ”äntligen”, säger Owe Jungåker, en av männen bakom den sammanslagning som blev HV71, och föreningens ordförande under 30 år.

– Vi hade ju kämpat länge, varit oerhört nära flera gånger. Så visst var det oerhört skönt när vi till slut nådde målet.

På den tiden gick vägen från division 1, som näst högsta serien hette, till elitserien via både play off och kvalserie. En väg HV snubblat på fem år i rad, ett par gånger med väldigt liten marginal.

– Men det fanns aldrig minsta tvekan, aldrig en tanke på att ge upp, säger Owe Jungåker. Vi skulle upp i eliten, det fantastiska hockeyintresse och stora publik som följde HV redan från starten gav energi och inspiration både till oss i styrelsen och till killarna på isen.

Och säsongen 1978/79 var det alltså äntligen dags.

En ny tränare, Dan Hobér, hade ersatt Göte Wiklund som under sex säsonger lagt grunden till avancemanget. Man hade ett välkomponerat lag med ”Bulla” Berggren som en fixstjärna, med Hasse Wallin som en viktig spelmotor, med ”egna” lirare som Bengt Kinell, Janne Bergstrand, Anders Wallin och många andra division 1-spelare av elitserieklass.

I grundserien gick det lite knackigt.

HV blev bara tvåa, en poäng efter Karlskrona som tränades av en viss Timo Lahtinen, som senare skulle bli uppskattad HV-tränare.

I play off slog HV först ut Strömsbro i två raka matcher, sen blev det samma visa i play off 2 mot Mora innan det var dags för kvalserie.

Och för den stora dramatiken.

Fem lag möttes i en enkelserie, två lag gick upp. Och trots att HV rivstartade med 10–1 hemma mot Huddinge i premiären såg det illa ut inför den sista omgången.

Annons

Bortamatch mot kvalfavoriten Södertälje väntade. På bortaplan. Inför en fullspikad ishall med en hemmapublik som förväntade sig – nej krävde – en återkomst till högsta serien för forna storlaget SSK.

Länstidningen hade tryckt upp löpsedlar i förvärv, ”Välkomna tillbaka” stod det ungefär, firandet var förberett. För de där ”uppstickarna från Småland” skulle ju bli en munsbit…

– Vi visste förstås att det skulle bli en svår match, minns Owe Jungåker. Men samtidigt kände vi att den tyngsta pressen snarare låg på Södertälje än på oss.

Södertälje var piskat att vinna, oavgjort räckte för HV. Efter första perioden var SSK i ledningen med 2–1. Och när den tredje drog igång stod det 3–2 på resultattavlan.

Då klev HV:s första riktigt stora värvning Bo ”Bulla” Berggren in i handlingen. Den från back till forward omskolade teknikern från Timrå kvitterade till 3–3.

Och det blev dödstyst i Scaniarinken – utom på den sektion där HV-fansen hade packat in sig.

– En underbar känsla, säger Owe Jungåker. Men matchen var ju inte slut där…

Resten av speltiden blev en enda lång pina för HV-fansen på plats, och för de som följde dramat via radiosportens Peppe Eng och Rolle Stoltz. SSK pressade, radade upp chanser. Men HV-målvakten Ola Svensson höll tätt.

I Södertälje blev festen inställd.

I HV:s omklädningsrum kom både segercigarrer och champagnebuteljer fram, ett mål var nått. Sammanslagningen från Jönköping var för första gången uppe bland hockeysveriges allra bästa lag.

Att vistelsen bara varade en säsong, och att det sen tog ytterligare några år innan HV på allvar etablerade sig i högsta serien – det är en annan historia.