Hösten 2015

Vi var flera organisationer och kyrkor i civilsamhället som fick en rak och tydlig fråga från Jönköping kommuns krisgrupp. Var det möjligt för oss att ordna transitboende för ensamkommande flyktingbarn? Det vi då fick vara med om var att se vilken inneboende kraft och kunskap det fanns för att lösa situationen.

Nu stod volontärer, som befanns sig mitt i sitt stressade vardagsliv, och anmälde sig för att hjälpa till. Boendena hölls hemliga i rädsla för att brännas ner. Flyktingarna anlände, och möttes av ögon från människor som inte ville dem illa, utan välkomnade dem med värme och kärlek.

Hösten 2016

Det som nu tagit vår uppmärksamhet är något annat. Påven var här, hyllades, men när han lämnade kritiserades han för en gubbig kvinnosyn. Nu har denna påvedimma skingrats och vi får höra att fler än någonsin drunknat i gummibåtar, på väg till Italien. (Till ett Europa fyllt med Lutheraner och Katoliker.) I år har enligt IOM (Internationella organisationen för migration) 4220 dött på Medelhavet. Förra året var det 3771 som dog.

Det är världens ögon som avgör ödet för de miljontals människor som är på flykt. Filosofen Jean Paul Sartres tankar ringer i mina öron, att vi föds i den andres blick. Bakom ord som andrum, gränskontroller och systemkaos, finns våra ögon. Hur vi väljer att se på den flyende, mörkhyade människan som kanske har en annan livsåskådning är min. Vår blick avgör deras liv. 4220 har dött på havet, hittills.

Annons

År 1980 släppte människorättsaktivisten Peter Gabriel sin låt "Biko". I en tid då Afrika inte förknippades med båtflyktingar, utan för sin apartheid. Steve Biko var icke-våldsaktivist och fängslades för sina åsikter mot rasism. Han dog 1977 av tortyr och misshandel. Bikos brutala död bidrog till att vitas blick på svarta förändrades.

Inte människor som vi?

De som sitter i gummibåtarna har inte samma hudfärg som majoriteten i vårt land och de flesta är vare sig katoliker eller lutheraner. Det verkar som att de mänskliga rättigheterna inte gäller alla i vår tid, att de nu inte samma rätt som vi, nämligen att få sin asyl prövad. Europas blick säger dem, att de inte är människor som vi.

Hoppet idag, ligger i att EU precis som Sydafrika kan se med andra ögon på de människor som idag flyr. Inom mig lever en naiv och verklig vision, för jag vägrar ge upp hoppet om mänskligheten. Det är möjligt för vårt land att fortsätta där vi avslutade förra hösten, med att vara ett föredöme i flyktingmottagande.

Varje EU-land skulle kunna göra samma sak. Det går att hålla två bollar i luften och samtidigt göra stora insatser i Somalia, Eritrea, Nigeria, Afghanistan och Syrien. EU kan bidra till deras sysselsättning och akuta hjälpinsatser. Och aldrig, aldrig, får vi ge upp att diplomati kan skapa fred i Syrien. Undertiden vi ändrar Europas blick behöver vi göra något nu, vi kan ge bidrag till ex. UNHCR, där det saknas pengar.

Peter Gabriel har en annan låt, "Mercy street", där han sjunger om en människa som ger sig ut i en båt för att leta efter räddningen, men upptäcker att någon har flyttat skylten.

Skylten är inget annat än din och min blick, det är i den som människor i en gummibåt utanför Libyen just nu har sitt hopp.

Fler krönikor av Jakob Olofsgård: Hur svarar vi på blodet i Bryssel?