Det finns få välskrivna böcker om godhet, säger Björn Kohlström, som sitter i juryn för Augustpriset. Han har läst över hundra nyutgivna svenska böcker och ser dysterhet och elände som en tydlig trend.

Som kollektiv ägnar svenska författare oproportionerligt mycket tid åt att utforska det mörka i människosjälen. Deras böcker handlar om krig, nazism, våld, förtryck, depressioner och skilsmässor, snarare än om reformer, fredsavtal och lyckligt familjeliv.

Är mörkret mer intressant än ljuset?

Som journalist ställs jag ofta inför den problemställningen. Varför skriver du alltid om det som gör ont, frågade en vän.

I stunden hittade jag inget bra svar, men i efterhand har jag tänkt att mörkret i texterna egentligen döljer en stor optimism.

Vi skulle inte skriva om dysterhet och elände om vi inte uppfattade denna del av mänskligheten som en anomali. Om ondska vore normen skulle vi vara fascinerade av godhet.

Personligen har jag alltid tyckt att det viktigaste, och det absolut svåraste, i journalistiken är att orka fortsätta att se.

Annons

Rent instinktivt vänder vi bort blicken när någon annan lider. Fattigdom, förtvivlan, sjukdom och död väcker obehag hos oss. Om vi tar in det vi ser måste vi reagera. Ofta leder känslan av maktlöshet istället till att vi avskärmar oss.

Som journalist måste man tvinga bort två naturliga impulser, först att titta bort – och därefter att agera på det man ser.

Journalister och författare kan inte lösa världens problem, men de kan bidra till att de uppmärksammas och i detta finns det ett hopp om förändring.

De senaste veckorna har jag intervjuat fyra personer som har tvingats fly från sina hemländer. Författarna till novellserien Flykt har delat med sig av sina erfarenheter av krig och förödelse. I personliga intervjuer har de berättat om hur det känns att förlora allt tryggt och hemtamt.

Det finns moment i dessa berättelser som är fruktansvärda. Den yngsta av författarna var till exempel bara tio år gammal när han tappade bort sin storebror i Afghanistan. Sedan tog han sig på egen hand till Sverige via Iran, Turkiet och Grekland. Över havet paddlade han desperat i en läckande gummibåt med bara en paddel.

Det värsta med dessa berättelser är att de är så vanliga. Just nu lever mer än 65 miljoner människor i världen på flykt. Det är den högsta siffran UNHCR har uppmätt sedan organisationen startades 1950. I statistiken döljer sig miljontals individer, som alla känner, drömmer och oroar sig precis som vi.

Att lyssna på några av dessa röster kan kännas tungt, men det ger en ökad förståelse för den värld vi lever i. Dysterhet och elände försvinner inte bara för att man tittar bort, men kanske kan man lära sig något av det som gör ont.

Det första steget till förändring är trots allt att orka se problemet. Så tänker en optimist.

Läs mer av Emilia Söelund: Sanningssägare är ett omöjligt uppdrag